torsdag 7 februari 2013

Mötet med en elektriker

Höstlovets första dag 2011. Vi samlades som vanligt i personalrummet och gick igenom veckans agenda. Ganska mycket tid för eget arbete var inplanerat, det kändes riktigt bra, tyckte jag. Vi satt först och gick igenom de nya betygskriterierna, A, B, C, D, E och F, via en länk till Skolverkets hemsida, men efter fikat var vi frikopplade fram till lunch.

Jag hade oerhört många mail att gå igenom och skicka före lunch. Jag hade haft en massa möten angående en elev som behövde extra resurs och åtgärdsprogram, och jag behövde dessa två timmar att ta reda på en del om hjälpmedel från Hjälpmedelscentralen, vad biblioteket kunde hjälpa till med vad gällde lån utav en Daisyspelare med speciella CD-skivor, skicka mail hit och dit till olika instanser för att få igång allt detta tills efter lovet. Jag slog mig ner framför datorn i ett tomt klassrum, och väntade på att den skulle starta igång. Ärendena låg på kö sedan flera veckor tillbaka, men jag hade inte haft tid att jobba med dem. Nu skulle jag jobba genomtänkt och effektivt.

Precis när jag fått upp det första mailet kommer det en elektriker in i rummet.

 - Du, äh, kan du stänga ner datorn nu? Jag stänger av strömmen om fem minuter så alla datorer ska vara avslagna då.

Vad? Var det ett skämt? Jag stirrar framför mig i tio sekunder, och vänder mig sedan om i stolen.

- Vad sa du? undrade jag.

- Jag sade att du ska stänga ner datorn nu. Vi stänger av elen nu.
Han ryckte på axlarna.

- Va? Hur länge ska den vara nerstängd då? undrade jag. Jag försökte att behärska mig. Jag kände samtidigt hur vreden och raseriet låg på lut i mitt bröst, och nu var jag nära att explodera.

 - Ja det blir nog ett par timmar, skulle jag tro. Vi ska bara...

Jag skrek. Jag skrek som jag aldrig skrikit förr. Jag skrek åt honom att han fan i mej inte skulle komma här och säga åt mig att stänga ner datorn när jag hade så jävla mycket att göra, saker jag inte kunde jobba med när eleverna fanns på skolan. Saker som krävde att jag koncentrerade mig och fick rätt formulerat. Jag skrek åt honom att han skulle ta sina jävla elledningar och passa på att ta en så lång fikarast, så att jag skulle hinna göra det jag skulle.

 - Hur skulle det vara om du blev störd hela tiden, va? Hur skulle det vara om du hela tiden blir avbruten av andra, som bara ska göra det här, och bara det där. Jag har så mycket att skicka iväg på datorn, och jag har väntat i flera veckor på den här tiden. - Och så kommer du här och säger att jag ska stänga ner datorn. Det, ska du veta, det tänker jag inte göra, utan jag tänker skriva mina mejl, och du ska under tiden ta en riktigt lång fikarast. Hör du det? För du får inte stänga ner datorerna nu!!!

Tårarna och saliven sprutade. Jag skrek i falsett, så att det måste ha hörts genom hela trapphuset.

- Jag vägrar att stänga ner datorn, hör du det!

Det blev tyst i rummet, och jag ser hur elektrikern överväger alternativen, ta striden eller backa.
Han backar.

- OK, jag går väl och fikar då, säger han och går ut ur rummet. Jag kan ge mig den på att han muttrade i dörren:

- Jävla klimakteriekärring.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar