Trevligt folk?

Som alla säkert känner till, så formas ju vi av vår inre mentala ryggsäck. Den fylls på varenda dag vi strävar framåt. Lite av det ena, lite av det andra. Lite oro, lite glädje, lite njutning, lite ilska. När något svämmar över, måste det få pysa ut, så att det andra kan få ligga kvar som en stabil bas. När en person inte tillåter det förgiftade att pysa ut, förgiftas personen inifrån. Tro mig, jag vet, jag har massor med ilska i mig som måste få komma ut någonstans. Ilska som jag bär med mig tills jag fått ösa ur mig den på något lämpligt ställe. Som här i bloggen till exempel.

Borlänge Kommun har gått ut med att personalen i kommunen från och med 2011 ska arbeta efter devisen Trevligt Folk.

I Borlänge ska all personal alltid vara trevliga emot alla dem de servar och tjänar, det vill säga Borlängeborna. Det låter väl fint, men ärligt talat, det tror jag inte helt och fullt på. Javisst, går det att vara trevlig emot folk som är trevliga tillbaka, men att bara stå och le när någon slår sönder knäna på en med basebollträ, det tror jag inte ett dugg på. Trevligt folk bemöts tillbaka på samma sätt, otrevligt folk måste tas på ett annat, otrevligare sätt. Hur ska man annars kunna göra sig förstådd?

Det är skönt att vara över 50 år. Jag säger vad jag tycker, och jag står för det jag sagt. Jag hoppas att många tycker att jag är av ett trevligt folkslag, jag känner mig faktiskt rätt så trevlig emellanåt. Jag gillar i alla fall trevliga människor. Men att stå och vara trevlig emot folk som är otrevliga tillbaka, det är jag faktiskt alldeles för gammal för att acceptera. De ska inte tro att de kan få bete sig hur som helst emot mig eller någon som jag bryr mig om. Då går jag till attack tillbaka.

Trevligt folk? Bra tanke, men så enkel är ju inte den värld vi lever i, tyvärr. Näthatare, rasister, egoister, ligister, miljöbovar, tjuvar, mördare, våldtäktsmän, tjuvjägare och terrorister. Det finns massor med oacceptabla beteenden som inte går att acceptera. Går det verkligen att vara trevlig emot ALLA? Jag är väldigt tveksam till hela idén, den känns nästan som ett hån. Jag är glad att jag inte längre är kommunanställd, så att jag slipper vara en som ska vara trevlig emot alla borlängebor. I min butik är jag trevlig emot alla kunder, vare sig de är från Borlänge, Falun, Hofors, Ludvika eller Gagnef. I min butik hoppas jag att alla vill vara trevligt folk. Alla.

Framtiden behöver berättare, eller hur?

I dagens Borlänge Tidning (9 februari 2013, del 2 sid 4, Kultur & Nöje) skriver krönikören på kultursidorna, Olavi Hemmilä, om det här med att skriva. Han kallar sin krönika "Att känna sin historia" och krönikan har rubriksatts med "Framtiden behöver berättare". I krönikan beskriver han hur Grängesberg såg ut på 70-talet, då gruvmaskiner patrullerade på gatorna, männen gick i sina gruvoveraller på Konsumparkeringen och doften av mäsk från Grängesbryggeriet låg som våt ylle över hela kvarteret där han bodde som barn.

Olavi Hemmilä beskriver även hur han kände hur det dånade i marken när de sprängde nere i berget efter järnmalm. Han beskriver hur samhället förändrats sedan dess, och drar en parallell till bygdens skald Dan Andersson, som hade en bror som bodde vid ett rasområde bakom järnvägsstationen.

Olavi berättar i krönikan att han vet att Dan Andersson (författare 1888-1920 ifrån Grangärde i Dalarna) någon gång i sitt liv besökte sin bror i Grängesberg. Andersson flydde platsen, eftersom den, enligt honom, andades död och ödeläggelse. Författaren beskrev sedan upplevelsen i ett brev, som har kunnats läsas av människor genom tiderna, den kan läsas nu och den kan läsas i framtiden. Olavi Hemmilä kommer här till kärnan i sin krönika, det här om hur viktigt det är att berätta om den tid vi lever i, så att upplevelsen av tiden finns kvar för andra att läsas om och om igen.

"Det kommer att behövas berättare i framtiden, visa människor som sitter med benen i kors på Värdshuset Stopet" ... "Hör upp ungdomar, så här var det förr. Jag offrar min penna på kunskapens altare. Ta vara på din historia. Ta vara på dina kunskaper. Ingen gör det för din räkning."

Tack Olavi för de orden. Jag lovar. Jag ska berätta min historia, och jag har väldigt mycket att berätta om hur det är att leva här och nu och hur livet har varit under många av mitt liv. Hur jag upplevt att jag, min omgivning och samhället har förändrats unde de drygt 50 år som jag levt.

Mitt liv ska inte vara förgäves, mina berättelser ska kunna länkas samman med andras, så att tiden i framtiden kan beskrivas av de som lever då. Min blogg började som en upprättelse för de utbrända. Men allt finns i tidsandan, och när allt läggs samman skapas de förutsättningar som finns idag för olikheter och orättvisor inom både privatliv och yrkesliv. Det är samhället som skapar förutsättningarna för våra liv, som styr dem genom politiska beslut och villkor. Det måste berättas, så att andra förstår de beslut som togs och skapade den samhällsordning som finns idag och som kommer att finnas i framtiden. Allt för att framtidens generationer ska förstå oss, vi som lever idag, hur vi tänker och resonerar 2013. För om trettio år är det säkert för sent att berätta, för då har glömskan gjort att vi inte längre minns vad det var som var så viktigt.

Mötet med en elektriker

Höstlovets första dag 2011. Vi samlades som vanligt i personalrummet och gick igenom veckans agenda. Ganska mycket tid för eget arbete var inplanerat, det kändes riktigt bra, tyckte jag. Vi satt först och gick igenom de nya betygskriterierna, A, B, C, D, E och F, via en länk till Skolverkets hemsida, men efter fikat var vi frikopplade fram till lunch.

Jag hade oerhört många mail att gå igenom och skicka före lunch. Jag hade haft en massa möten angående en elev som behövde extra resurs och åtgärdsprogram, och jag behövde dessa två timmar att ta reda på en del om hjälpmedel från Hjälpmedelscentralen, vad biblioteket kunde hjälpa till med vad gällde lån utav en Daisyspelare med speciella CD-skivor, skicka mail hit och dit till olika instanser för att få igång allt detta tills efter lovet. Jag slog mig ner framför datorn i ett tomt klassrum, och väntade på att den skulle starta igång. Ärendena låg på kö sedan flera veckor tillbaka, men jag hade inte haft tid att jobba med dem. Nu skulle jag jobba genomtänkt och effektivt.

Precis när jag fått upp det första mailet kommer det en elektriker in i rummet.

 - Du, äh, kan du stänga ner datorn nu? Jag stänger av strömmen om fem minuter så alla datorer ska vara avslagna då.

Vad? Var det ett skämt? Jag stirrar framför mig i tio sekunder, och vänder mig sedan om i stolen.

- Vad sa du? undrade jag.

- Jag sade att du ska stänga ner datorn nu. Vi stänger av elen nu.
Han ryckte på axlarna.

- Va? Hur länge ska den vara nerstängd då? undrade jag. Jag försökte att behärska mig. Jag kände samtidigt hur vreden och raseriet låg på lut i mitt bröst, och nu var jag nära att explodera.

 - Ja det blir nog ett par timmar, skulle jag tro. Vi ska bara...

Jag skrek. Jag skrek som jag aldrig skrikit förr. Jag skrek åt honom att han fan i mej inte skulle komma här och säga åt mig att stänga ner datorn när jag hade så jävla mycket att göra, saker jag inte kunde jobba med när eleverna fanns på skolan. Saker som krävde att jag koncentrerade mig och fick rätt formulerat. Jag skrek åt honom att han skulle ta sina jävla elledningar och passa på att ta en så lång fikarast, så att jag skulle hinna göra det jag skulle.

 - Hur skulle det vara om du blev störd hela tiden, va? Hur skulle det vara om du hela tiden blir avbruten av andra, som bara ska göra det här, och bara det där. Jag har så mycket att skicka iväg på datorn, och jag har väntat i flera veckor på den här tiden. - Och så kommer du här och säger att jag ska stänga ner datorn. Det, ska du veta, det tänker jag inte göra, utan jag tänker skriva mina mejl, och du ska under tiden ta en riktigt lång fikarast. Hör du det? För du får inte stänga ner datorerna nu!!!

Tårarna och saliven sprutade. Jag skrek i falsett, så att det måste ha hörts genom hela trapphuset.

- Jag vägrar att stänga ner datorn, hör du det!

Det blev tyst i rummet, och jag ser hur elektrikern överväger alternativen, ta striden eller backa.
Han backar.

- OK, jag går väl och fikar då, säger han och går ut ur rummet. Jag kan ge mig den på att han muttrade i dörren:

- Jävla klimakteriekärring.

Lärarens kompetens är bra för att driva eget företag

Det har nu gått ett år sedan allt det där hände med hjärtat, engelskkursen och min insikt att det inte skulle bli någon med högskolekurs för att skaffa mig rätt behörighet att undervisa. När jag ser tillbaka, känns det som om allt det där som hände i början på 2012 skulle vara tre - fyra år sedan, inte ett enda år.

Det har hänt så oerhört mycket sedan dess! Det går inte ens att sammanfatta i ett inlägg.

Det jag kan säga är i alla fall att lärare är har en mycket god grund och är väl kompetenta till att bli egenföretagare. Det tror jag inte att många lärare förstår, men jag och min föregångare i Falun säger samma sak. Lärare har en mycket bra bakgrund för att driva företag.

En lärare driver ett mindre företag varje arbetsdag. Hon eller han ska planera sin verksamhet både på kort och lång sikt, är väl strukturerade, håller alltid många bollar i luften samtidigt och är van att ta ett helhetsansvar för verksamheten. Läraren är bra på att dokumentera, planera och följa upp arbetet. Läraren har god verbal förmåga, har lätt att förklara och visa kunderna sina varor, är trovärdig och ärlig i sitt arbete. För att allt material ska finnas till hands när det behövs, är läraren också van att beställa varor och hålla sin budget. Läraren är van att ställa fram material och övningar till eleverna, så att det blir överblickbart och lätt att hitta, samtidigt som hon eller han är vana att ställa undan materialet efter lektionens slut.

Det där är nog långt ifrån allt som en lärare är bra på, men när jag startade upp verksamheten i min butik, hade jag inga som helst problem med hur jag skulle möblera butiken, var varorna skulle stå eller hur de skulle presenteras för kunderna. Att detta kändes helt naturligt, måste ha berott på att jag inför varje läsår som klasslärare fick tänka till på möblering, på var materialet som skulle användas skulle placeras, på beställningar och planeringar. Som lärare har jag varit van att hålla mig till det avtalade och att alltid stå för det jag sagt och lovat.

Samtidigt har jag efter 27 år i barnens tjänst, vant mig vid att prata med alla typer är människor, kollegor, föräldrar, skolpersonal, överordnande och framför allt barnen med sitt ursprung ur alla samhällsklasser, religioner och etniska bakgrunder. Från storstadsfamiljer i Nacka till småstadsfamiljer i Borlänge, har jag lyckats pricka in alla samhällets nivåer. Jag har lärt mig att vi faktiskt är väldigt lika i grund och botten.

Sammanfattningsvis kan jag säga att det enda som förbryllar mig är administrationen. Det här med bokföring, debet och kredit, bokslut, resultatredovisningar och likviditetsbudget, är helt nytt för mig.
Men det vore väl konstigt om allt i entreprenörvärlden skulle kännas naturligt och lätt för en avhoppad grundskollärare, så lätt ska det väl ändå inte vara. Men insikten om hur annorlunda världen ser ut genom lärarglasögonen, kontra egenföretagarglasögonen, är slående. Jag har faktiskt aldrig riktigt fattat hur viktigt det är att privatpersoner tar sitt ansvar och startar företag, där de då måste ta ansvar för sig själv och andra som anställda i bolaget, vilket enormt ansvar det är för dessa personer att driva sitt företag och vilken viktig del de egna företagarna är som del av ett fungerande samhälle. Det har jag aldrig tidigare fattat.

Lika viktigt som att barn får en bra skolgång eller att alla ska ha rätt till ett arbete. Alla är viktiga för att samhällshjulet ska snurra. Alla.

Ett politiskt beslut som ledde till ett personligt viktigt beslut

... det som jag vill säga med det som hände mig efter introduktionen på Högskolan för ett år sedan, är att politiska beslut på hög nivå, faktiskt kan leda till att de som måste leva efter beslutet, måste lämna sitt arbete så att de inte blir sjuka.

1) Jag undervisade i engelska i åk 5, men ansågs som obehörig, trots att jag har grundskollärarexamen i årskurs 1-7, samt flera påbyggnadskurser ovanpå det. Jag har totalt över fyra års heltidsstudier på högskola och universitet med pedagogisk inriktning.

2) Riksdagen beslutar att alla lärare som undervisar på grundskolan måste vara behöriga i alla ämnen de undervisar i. Denna fortbildning ska vara klar 2015.

3) Jag undervisade förra läsåret 2011-2012 i matte i åk 4-6, NO i åk 4-6, idrott i åk 3-6 samt engelska i åk 5. Sammanlagt blev det mycket som jag behövde läsa in för att fortsätta att undervisa på mellanstadiet. Min examen är inriktad emot svenska, SO och bild, där jag är fullt behörig att undervisa i upp till och med årskurs sju.

4) Detta innebar att jag skulle läsa in alla dessa ämnen på min fritid fram till och med 2015. Jag beslutade mig för att börja med engelskan, eftersom det ämnet ligger mig varmast om hjärtat.

Vilka arbetsgrupper skulle acceptera att all fortbildning sker på arbetstagarnas egna fria tid, efter långa arbetsdagar, efter ett fullgjort heltidsjobb?

5) Jag hittar en utbildning på närmaste högskola, kommer in, köper in litteraturen, och påbörjar kursen på kvartsfart. Engelsk grammatik, 7,5 högskolepoäng.

6) Min kropp säger ifrån och jag sjukskriver mig på grund av hjärtflimmer och hög puls. Jag inser att det jag har framför mig är omöjligt. Läkarna skriver ut östrogen och ber mig vara hemma några dagar för att få ner den höga hjärtfrekvensen.

7) Två månader senare säger jag upp min tjänst i grundskolan. Jag beslutar mig för att köpa en butik som är till salu, och jobba med min egna verksamhet i stället för att vara kommunalt anställd.

8) Jag går en Starta Eget-kurs under våren 2012 och påbörjar arbetat med att starta upp butiken.

9) Den första juni 2012 arbetar jag min sista dag som lärare i grundskolan.

10) Jag har besökt skolan en gång efter sommaren. Vid det tillfället drabbades jag av akut andnöd, hjärtklappning och magkramp. Efter tio minuter fick jag nog, och gick därifrån.

11) Jag kommer inte att återvända till den svenska grundskolan.

I samma stund...

...som detta med Trotzgatan 3 händer i den konstnärliga delen av mitt liv, går mitt yrkesliv in i en helt ny fas. Jag får svåra hjärtproblem. Jag hade skrivit in mig på Högskolan i Falun för att komplettera min lärarbehörighet. Jag saknade poäng i engelska för att få undervisa i det engelska språket. Jag saknade alldeles för många poäng i engelska för att få undervisa i åk 3-6, enligt de nya direktiven från Skolverket. Jag som alltid hade haft lätt för att lära mig nya språk, snabbt lärt mig nya ord och begrepp, och hört en röst i mitt inre som bekräftade vad som är rätt eller fel.

Under gymnasiet jobbade jag inte tillräckligt hårt för att få toppbetyg i engelska, men sopade mattan när vi kom till de centrala proven i åk 3. Full pott, med andra ord. Men ett bra betyg i engelska från gymnasiet kan man inte leva på hela livet. Jag insåg att jag måste läsa in 30 högskolepoäng engelska för att få fortsätta undervisa i det ämne som jag tyckte allra bäst om. Jag sökte därför in på en högskolekurs i engelska hösten 2011, och kom in på en enstaka kurs i engelsk grammatik. Sju och en halv poäng.  Enkelt. Undervisning på Högskolan varannan fredag eftermiddag, resten hemstudier. Helt OK, tyckte jag, det fixar man om man är motiverad och vill fortsätta med det som känns kul.

Men...

Min kropp tyckte att det blev för mycket. På väg hem från Falun efter första föreläsningen i slutet av januari 2011, sade den stopp och belägg. På hemvägen hade jag svårt att andas, och fick en sådan hjärtklappning på väg hem i bilen, att jag fick stanna på en parkeringsplats efter vägen. Jag var tvungen att sitta still en stund, att andas lugnt, allt för att få hjärta och kropp att lugna sig. Jag hade ju ägnat hela jullovet åt Bodil Jönssons två böcker om tid och ställtid, och kände att jag inte kunde få till den tid som denna kvartskurs på Högskolan krävde.

Min kropp däremot krävde ett läkarbesök, eftersom hjärtklappningen fortsatte. Ett läkarbesök som blev tre olika läkarbesök, och som fastställde att jag inte hade problem med hjärtat. Det som orsakade mina hjärtproblem var däremot min kropps brist på östrogen, kombinerat med psykisk stress. Recept skrevs ut på en östrogendos som skulle lugna min oro, och sjukskrivning i några dagar för att komma ner till ett normalläge igen. Efter tre timmar med den nya medicinen, kände jag hur kroppen slappnade av, och hjärtat åter började återfå en lugnare rytm. Jag kunde börja slappna av, och jag insåg att den där engelskakursen kunde fara och flyga.

För första gången i mitt liv, struntade jag i vad jag borde göra, och lyssnade på vad min kropp sade åt mig att göra. Ingen mer högskola. Jag var färdig med allt pluggande och fann mig nu i att gilla läget. Jag förstod att jag var tillräckligt kompetent för att lära mellanstadieelever vardagsengelska, utan att ha ett papper på de där 30 högskolepoängen i engelska.

Jag var hemma några dagar och lät det kvinnliga hormonet östrogen återta kontrollen över min klimakteriebesvärade kropp. Jag lät kroppen bestämma över den mentala viljan, och det kändes så skönt. Jag var helt övertygad om att jag inte ville mer. Jag orkade inte mer. Jag bestämde mig för att gilla läget som det var. Jag bestämde mig för att jag helt enkelt var good enough.