Ett livsavgörande beslut till slut

Så är det bestämt, det jag borde ha bestämt mig för redan våren 2009. Egentligen borde jag ha förstått det redan 2009, då jag i grund och botten totalkraschade, men jag var ihärdig och trodde att jag skulle kunna hitta tillbaka till den glädje i det yrke som jag så innerligt har älskat. Jag har sedan dess verkligen försökt att hitta tillbaka till den glädjen, det har gått ytterligare två och ett halvt år nu, men jag har faktiskt inte lyckats. Jag har verkligen försökt att hitta tillbaka till den som en gång var jag, till den jag var innan jag havererade. Men jag har inte funnit den rätta vägen tillbaka, tvärtom har jag bara blivit mer och mer medveten om hur kritisk jag är, till det som ska vara ett yrke att vara stolt över.

Något som jag vill vara tydlig med, är att jag inte har några planer på att återvända till skolan. Den skola som jag levt med efter 18 år i yrket, och i 24 år om jag räknar in min utbildning. För jag är stolt över att säga att jag har sagt upp mig, och har inga som helst planer på att komma tillbaka.

Den 2 mars 2012 är en minnesvärd dag för mig, för det var då jag ringde till min rektor och meddelade att jag på måndagen skulle fylla i ansökan om uppsägning. Uppsägning och sedan tre månaders uppsägningstid. Nu räknar jag varenda dag, och ser att den dag när jag slippa ifrån lärarjobbet kommer allt närmare. Säga vad man vill om uppsägningstid, men det är inte en särskilt behaglig upplevelse, det heller. Men det gäller att härda ut och göra det bästa av den tid som är kvar. Även om det blir rörigt, och jag gör mig osams med eleverna i princip varje dag. Men jag orkar inte fjanta med dem längre, och ställa mig på deras sida. Jag gör det jag tycker är rätt och riktigt nu. Även om de blir förbannade och tycker att jag är en idiot. För det är klart att jag blir betraktad som en idiot när jag vill att de ska ställa entalssiffrorna under entalssiffrorna och tiotalssiffrorna under tiotalssiffrorna. Inte huller om buller för att de känner för det, och tycker att det är bättre.

Den sista gnistan som höll mig kvar, var att bytte spår efter 2009. Jag ville testa något annat inom läraryrket, och det fick bli att bli montessorilärare. Jag blev klar montessorilärare i slutet av augusti 2011. Lite drygt sex månader senare säger jag upp mig. Jag gick två utbildningar på Stockholms Universitet, och läste in 37,5 högskolepoäng, vilket var en fantastisk förmån. Men det räckte inte för att jag skulle kunna ta mig upp ur det totala mörker som jag känt de sista åren. Tvärtom fick de mig att inse vilken avgrund det är mellan teorin på universitetet och det reella livet ute på klassrumsgolvet.

Så fick jag efter några veckors väntan mitt universitetsintyg på att jag fullgjort kursen i montessoripedagogik på 30 högskolepoäng. Jag fick ett B, vilket jag är oerhört stolt över. När någon har förnyat och utökat sin kompetens ska det vara läge att begära ett lönesamtal, eftersom det är ett av de få tillfällen som det ska vara möjligt att förhandla upp lönen. Men se där, det gick inte... Det finns inte några sådana lönepotter, som gäller förnyad kompetens. Ny kompetens ses inte som en tillgång vid löneförhandling, utan bara som en ny kompetens. Punkt slut. Kanske det skulle kunna finnas en chans vid nästa lönerevision. Men bara kanske. Jag tror det var då, vid det här beskedet, som min sista lilla flämtande gnista slocknade, och jag insåg att jag inte hade någon mer tro på det här med att vara lärare och min egen förmåga att påverka situationen.

Därför lämnar jag den offentliga sektorn och satsar på att starta eget. Jag väntar nu på mitt organisationsnummer till det aktiebolag som jag startar upp tillsammans med min älskade familj.
Jag vet att jag har en enorm kapacitet, och att jag är en arbetsmyra som kan rida ut stormar och orkaner. Jag har blivit oerhört tuff och målvedveten efter alla turbulenta svängar i skolan. Jag är rustad för ett annat liv, och den hårda rustning har jag fått av allt det som hänt mig sedan 1988 då jag äntrade dörrarna till Högskolan Dalarna. Jag är klar med lärarjobbet, och räknar nu ner, dag för dag, timme för timme, tills jag kan städa mitt skrivbord, lämna in mina nycklar och taggen till larmet. För som sagt var, jag har inga som helst planer på att komma tillbaka.