fredag 30 december 2011

Det finns fler än jag som tänker på tid...

Charles Dickens till exempel. Han var ju var en populär brittisk författare som levde på 1800-talet, och hade en mycket fattig uppväxt. Han gillade inte orättvisor, och brydde sig även mycket om dem som hade det svårt. Dickens berättelser har ofta sjävbiografiska inslag.
                                                    Lysande utsikter /Lättläst (inbunden)

 Lysande utsikter är en av hans mest kända böcker, och där kan vi läsa följande:

  "Det var en minnesvärd dag för mig, för den förändrade mig mycket. Men, det är detsamma med varje liv. Föreställ dig en utvald dag som plockats bort ur det, och fundera över hur annorlunda dess bana hade blivit. Stanna upp, du som läser detta, och fundera en stund över den långa kedjan av järn eller guld, av törnen eller blommor, som aldrig skulle fjättrat dig om det inte hade varit för den allra första länken på den där minnesvärda dagen."

Även poeten Philip Larkin skriver i sin dikt Days om sin speciella upplevelse av tid:

What are days for?
Days are where we live.
They come, they wake us
Time and time over.
They are to be happy in:
Where can we live but days?

Ah, solving that question
Brings the priest and the doctor
In their long coats
Running over the fields.


Båda utdragen om tid har jag hittat i inledningen av romanen En dag av David Nicholls, 2011.

En dag (pocket)

Så alla ni nu som av en eller anledning har råkat hittat hit min blogg, ha nu ett riktigt gott nytt 2012 med mycket god läsning kring temat tid, eller vad ni nu har för favoritteman vad det gäller skönlitteratur. I´ll be back in 2012!


torsdag 29 december 2011

Hur många bollar klarar vi att hålla i luften samtidigt?

Jag vill återkomma till Bodil Jönssons bok "Tankar om tid" även idag. Eftersom jag har haft glädjen att lyssna på henne under en matematikföreläsning för några år sedan, då publiken nästan bubblade av skratt på grund av hennes lustiga sätt att förklara om hur vi skulle lyckas fånga barns matematikintresse, så tror jag att jag njuter mer av hennes böcker än många andra.

Hon berör saker som är viktiga för mig:
* Vad gör jag med min tid?
* Upplevelsen av brist på tid
* Ställtid
* Negativ stress
* Humor
* Vetenskaplig trovärdighet
* Logiskt synsätt

Jag tycker att vi pratar om tid som om det vore en slit-och slängvara. Jag minns exakt vissa stunder i livet som om de stannat för evigt i mitt minne. Stunder som, när jag befann mig i dem, har tänkt att det rimligtvis borde finnas en möjlighet att stanna tiden. Tiden borde ha kunnat stannats därför att stunden var så fantastiskt underbar. Kan det finnas runt femtio-hundra sådana minnen i en människas liv? Från de första barndomsminnena, till starka naturupplevelser, stunder av inre trygghet, lugn, enorm frihet, kroppslig styrka, stunder av gränslös kärlek till stunder av ofattbar lycka. Mina stunder av lycka vill jag i min fantasi trä upp på ett grässtrå som om de vore smultron. De finns där inne i mitt hjärta, de värmer mig och ger mig då och då en enorm inre glädje. De stunderna kan ingen ta ifrån mig.

Alla bär vi på många, starka minnen som aldrig försvinner. De minnena finns bara där inom oss. Du kan inte överföra dem till någon annan. Det kan ha funnits andra personer där, men de minns ju självklart inte stunden som du. Om de överhuvudtaget minns den alls.



Då önskade vi att tiden hade stått still. Det lyckades ju nästan, eftersom stunden för alltid finns kvar i vårt inre.
                                                             -   -   -

Bodil Jönsson skriver om motsatserna - att ha ont om tid och att ha tidsfrihet (sid 19). Jag har fetmarkerat de ord som jag upplever som viktiga i mitt inre arbete att bli fri från mitt utbrändhetssyndrom. Det som är markerat med fet stil här i texten, är normalmarkerad i boken:

"FRI TID
Antingen man bekänner sig till livslögnen att man har ont om tid eller till den att man har gott om tid, leder ändrat tidsmedvetande till nya prioriteringar i vad man gör och hur man använder sin tid. Personen med den fullskrivna almanackan tvingas notera hur alla markeringar och noteringar slår ut varandra. Hur han måste prioritera och prioritera om. Men även den som vill uppleva tidsfrihet måste prioritera. Välja bort något för att kunna unna sig. Ordna livet omkring sig så att företeelsen fri tid gör entré. Så att man kan tänka och göra nytt. Detta kräver tid och rum och att omgivningen visar mer hänsyn och stör mindre. Och - framför allt - att du slutar störa dig själv och att du upphör med att låta alla dessa små företeelser dominera ditt liv.

   Att ha många bollar i luften betyder inte alls att du måste hålla på med alla samtidigt. Du måste kanske vara ostörd när du fångar dem, en i taget. Sedan kan de ibland få växla i snabb följd, men de får inte bli för många. Var den gränsen går är olika. Själv klarar jag väldigt många bollar i luften betyder inte alls att du måste hålla på med alla samtidigt. Du kanske måste vara ostörd när du fångar dem, en i taget. Sedan kan de ibland få växla i snabb följd, men de får inte bli för många. Var den gränsen går är olika. Själv klarar jag väldigt många bollar men när jag lägger till ytterligare en och så en till kommer det en gräns som är skrattretande tydlig. Passerar jag den så förlorar jag kontrollen och tappar även den enda boll som jag så maniskt försöker hålla fast vid. Förstadierna till detta är att tanke och handling tar längre och längre tid ju fler bollar jag tillför."

                                                        -    -    -


Jag har märkt att när jag har för många bollar i luften slutar mitt känsloliv att fungera. Jag blir en känslolös robot. En äldre lärarkollega, som berättade om sin utbrändhet, förklarade sin ohållbara situation så här:

 - Det var när jag fick barnbarn. Jag åkte in till BB och kände - ingenting. Det var då jag förstod att det här fick inte fortsätta. Jag måste bryta med mitt liv och återhämta mig.

Det är så för oss som arbetar med människor i en för slimmad verksamhet. Vi ger allt till alla andra
runt omkring oss, så att vi en dag märker att vi själva, vårt inre, våra känslor, försvann någonstans på vägen. Vi är bara några tomma skal som mekaniskt utför det som vi har utbildat oss att göra. Och det är en oerhört skrämmande upplevelse.






onsdag 28 december 2011

Bloggarens makt och tankar kring begreppet tid

Två gånger har jag publicerat inlägg här i bloggen, inlägg som jag efter några timmar raderat. Det är en frihet vi bloggare har, att kunna publicera, för att sedan ta bort. Jag ville prova hur det kändes att publicera en liten bit ur min bortglömda 80-talsroman, om det kändes rätt eller fel att offentliggöra mina ord från en svunnen tid.

Första gången kändes det inte bra, det var något som kändes fel med publiceringen här på bloggen. Andra gången jag publicerade den förändrade inledningen kändes det mycket bättre, och den inledningen kunde ha fått vara kvar. Men eftersom vägen till publicering känns så oändligt lång ännu, känns det inte rätt att offentliggöra något som kan ta mig ett år att färdigställa. Så jag raderade båda mina inlägg med vetskapen att det är min egen rätt att göra så, eftersom det är min egen blogg.

                                                              -       -      -

På juldagen körde jag bil från Borlänge till Norbo. Det tar ungefär en halvtimme. På radion samtalade två reportrar från P1s Morgonpasset med fysikern och professorn Bodil Jönsson om begreppet Tid. Jag har varit på en föreläsning med Bodil Jönsson, men då gällde det matteundervisning, inte tidsbegrepp. Hon är en fantastiskt rolig kvinna, en riktigt härlig  galenpanna, även om det inte märks i radioprogrammet. Jag kände att jag ville höra eller läsa mer om hennes tankar om tid, ställtid, bristen på tid och det nutida fenomenet negativ stress.

                             Tio tankar om tid (pocket)  Tio år senare : tio tankar om tid (pocket)

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3328&artikel=4872120

Bodil Jönsson har gett ut två böcker om ämnet tid, "Tio tankar om tid", Brobergs förlag, 1999, och "Tio år senare - tio tankar om tid", Brombergs Bokförlag, 2009. Böckerna är, i mina ögon, oerhört intressanta.

Idag vill jag delge några av hennes kloka tankar om tid, det är det avsnitt i den första boken som berättar om hur hon som naturvetare började fundera på detta med tid (sid 16-17):

--------------
  " För egen del började jag tänka kring detta när jag var drygt 30 år. Jag hade tre små barn och ett spännande jobb - och tiden gick fortare för varje dag.  Jag pratade med en som jag då tyckte uråldrig kvinna - hon hade nog fyllt femtio. När jag lite trevande försökte få ur mig att det kändes så ångestfyllt att tiden gick fortare för varje dag sa hon: "Skall du säga som är så ung! Vänta skall du få se."
   Hennes ord gick jag rakt in. De tog! För är det något som en naturvetare kan så är det att tänka logiskt. Om det nu var så att den accelererande snabbheten, som jag hade börjat lägga märke till, bara skulle bli värre - i så fall var ju snart hela livet slut. Och det ville jag absolut inte, för jag tyckte ju det var så roligt att leva.

TIME-OUT
Ett frö var sått. Jag började i all tysthet mitt privata projekt "stoppa tiden". Jag provade ett mycket verksamt medel, nämligen att under en period göra ingenting i stället för att fara runt som en skållad råtta. Nåja, ingenting och ingenting. Jag är ju som jag är, så det var väl en hel del i alla fall.
   Till det yttre såg det ut så här. Efter jul tog jag en time-out från jobbet på nästan två månader. ...
Jag var inte sjuk, inte utbränd, inte deprimerad. Jag skulle bara stoppa tiden. Första veckan städade jag vinden och började förbereda för att slipa om parkettgolv, men efterhand lugnade jag ner mig. Jag var kvar hemma hela tiden. Det var viktigt. Inte resa bort, inte göra något alternativt, bara vänta. Och då kom tidsevigheten så sakta tillbaka. Paniken "vad var det jag skulle göra, vad är det jag har glömt" och ångesten "men, men, men, tomt, tomt, tomt - vad ska jag göra nu"  tonade bort undan för undan. Faktum är, när jag ser tillbaka, att tiden aldrig har gått så fort för mig som den gjorde före den där time-outen. Dessutom inbillar jag mig att knepet skulle fungera igen. Om jag åter känner mig som en ekorre i hjulet skulle jag nog kunna ta en lång time-out igen och därmed återvända till ett liv i hyfsat harmoni med tidsvågen.
   Till vardags återanvänder jag ständigt det gamla knepet fast i liten, liten skala. Så klart att livet kör ihop sig för mig också. Alltför ofta. Men jag känner igen det och jag kan oftast dra mig undan en liten bit, andas och börja om igen. I ett annat tillstånd."

                           
Det här kändes så spännande för mig! Tänk att kunna stoppa tiden! Det här vore intressant att testa i en tid när allt ska gå så fort, så mycket ska uträttas, så mycket ska hinnas med. Frågan är, om vi skulle klara det?

torsdag 22 december 2011

Framtidsdrömmar

Vad vore livet utan att ha drömmar? Redan små barn kan berätta vad de drömmer om, vad de tänker på, vad de önskar sig för leksaker, vilka vänner de vill leka med eller vad de vill göra som vuxna. Oftast är det väl materiella ting de funderar över, men även tankar och funderingar om den vuxna världen finns där.
- Jag ska bli sångerska när jag blir stor!
- Jag ska bli hockeyproffs!
Drömmarna är många, ofta är de beroende på genustillhörighet, men de är också beroende var i världen barnet bor.

Den svenska fadderorganisationen Barnfonden gör tillsammans med sitt internationella nätverk Child Fund Alliance, en årlig undersökning bland 4600 barn i åldern 10-12 år från 36 utvecklingsländer och 8 rika länder, om vad de tror om sin framtid.

Skillnaden är slående.

2 av 5 barn i rika länder vill bli idrottsstjärnor eller artister.

2 av 5 barn i utvecklingsländerna vill bli läkare eller lärare.


Det är väldigt tydligt barn i utvecklingsländer ser skolan som en chans att få ett bättre liv, medan barn i rika länder ser skolan som en självklarhet. För barnen i utvecklingsländerna är det inte lika självklart.

- Undersökningen visar att barnen där förstår att utbildning är deras chans till en bättre framtid, det är hoppingivande, säger Carolina Ehrnroot, som är generalsekreterare i Barnfonden. Barnfonden arbetar för att barn i fattiga länder i Afrika, Asien och Latinamerika ska få gå i skolan och få tillgång till hälso- och sjukvård. Det går bra att läsa mer här om deras arbete i utvecklingsländerna: http://www.barnfonden.se/  På deras hemsida kan vi läsa att ett flertal barn drömmer om det som behövs för att förbättra livet för dem - som att få äta sig mätta, gå i skolan eller få medicin när man är sjuk. Saker våra barn bara tar som självklart.

Även barnens syn på själva utbildningen är en viktig fråga, främst för dem i utvecklingsländerna. Där svarar nästan varannat barn att det första de skulle göra om de blev president eller statschef var att förbättra skolan. De vill bygga skolor och ge alla barn chans att gå i skolan. I de rika länderna är det däremot vart fjärde barn som svarar att skolan behöver förbättras, 26 %. I Sverige är siffran lite högre, 28%. Bland barnen i de rika länderna är det då förändringar som gäller att få mindre med läxor eller kortare dagar som är den viktigaste förändringen.

Undersökningen genomfördes under juli till september i år och barnen intervjuades individuellt.
(Källa: Dagens Nyheter söndagen den 18 december 2011)



Jag skulle vilja att även fler av våra barn ska förstå att det är en fantastisk chans att gå i skolan. I skolan får de alla chansen att utvecklas inom olika områden, de får lära sig spännande saker, de får se hur saker och ting hör ihop.

När ett ämnesområde i skolan går emot sitt slut så brukar jag fråga barnen om det inte har varit roligt att lära sig mer om det ämnet.
- Nej, roligt? Nej, det har det inte.
Så brukar svaret lyda.
- Men tror du inte att du någon gång kommer att ha användning för det här du har lärt dig nu? brukar jag fråga.
- Kanske. Nej, det tror jag inte att jag kommer att ha.
- Men om du i framtiden kommer att stöta på det här igen, kan det inte vara skönt att redan kunna lite om det då?
- Nej, tror du? Nej, det vet jag inte.
- Så du tycker alltså att det här du har lärt dig nu, blir en tung börda för dig att bära med dig i din ryggsäck? En jobbig kunskap alltså?
- Nej. Nej, det är det ju inte så klart.
- Det låter bra det. Du ska nog se att du någon gång kommer att stöta på det här igen, och då kommer du att komma ihåg att det här känner du igen, och det här kan du faktiskt redan en hel del om. Bra va?
Så brukar jag avsluta samtalet, och samtidigt ge dem en klapp på axeln. De ska bara veta att det mesta vi arbetar med i skolan, kommer de att möta igen, på ett eller annat sätt.

Ibland tror jag att eleverna tycker att jag är helt knäpp. En riktigt knäppgök som tjatar om detta om att det måste vara så tungt och jobbigt för dem att bära all denna tunga kunskap som de får lära sig i skolan. Jag brukar illustrera det med att visa hur tung kunskapsryggsäcken kommer att bli, när vi fyller den med nya ämnen och teman. Då brukar de se smått förvirrade ut, och vet oftast inte vad de ska svara. Vilken pajas till lärare de har!

Men jag vill få dem att vakna. Jag vill att de ska förstå att det de lär sig här och nu i skolan inte är någon tung börda, utan något som kan hjälpa dem längre fram i livet. Men tydligen har det inte gått in riktigt ännu, så jag får väl fortsätta att tjata och stega fram med min tunga ryggsäck, så att de förstår innebörden av kunskap.

För kunskap är det bästa vi kan ge åt alla våra barn, rika som fattiga. Vi vet väl alla att det kunskap som är makt? Att äga orden är makt. Att kunna förklara sin ståndpunkt är makt. Inte en negativ makt, utan en makt att äga sin egen framtid, sin egen förmåga att förändra.

Idag står det på DNs framsida att en 35-årig bloggare i Ryssland står beredd att utmana Putin i kampen om presidentsposten.
"Navalnyj har i flera år fört korståg mot korruptionen i det ryska samhället på sin populära blogg och det interaktiva projektet Rospil, som kallats Rysslands Wikileaks." http://www.dn.se/nyheter/varlden/bloggare-ska-utmana-putin-i-valet

Så vem vet vart de viktiga orden för oss?

måndag 19 december 2011

Är det inte dags att protestera?

Det finns en kvinna i vår kommun som alltid står på barnens sida. Hon är skolkurator och arbetar då naturligtvis med de skolbarn som faktiskt mår sämst av alla, och därför behöver en kurator för att klara sin skolgång. Då och då sänder denna kvinna in en insändare till lokaltidningarna, och vi ute på skolor och förskolor nickar igenkännande när vi läser hennes väl valda ord. Det hon skriver är inte långa inlägg, men hennes ord är så rätt, så avslöjande, och så exakt på pricken hur vi ser det, vi som arbetar med barnen varje dag. Vi skulle kunna säga att hon är lite av en idol för oss ute på skolorna och förskolorna tack vare att hon vågar sticka ut näsan och kritisera den skola som finns idag.

Förra veckan hittade en kollega på jobbet ännu ett guldkorn från henne i lokaltidningen, kopierade den i kopieringsapparaten, och nu sitter insändaren mitt på dörren ut från personalrummet.

-----------------------

Problematiserar barnen i stället
* När neddragningarna började i skolan, blev barngrupperna större och skoldagarna förlängda vilken ökade diagnoserna på barnen drastiskt. I stället för att analysera en verksamhet som barnen uppenbarligen inte orkade med valde man att problematisera barnen.
  Sedan har nedskärningarna fortskridit.
  Lärarna som har fått en omöjlig uppgift börjar nu känna av pressen och stressen. Men när de till slut inte orkar längre väljer man samma synsätt. I stället för att analysera och åtgärda arbetsmiljön skickar man remiss till företagshälsovården och betraktar problemet som individens och inte organisationens.
  Håller vi på att skapa ett samhälle enbart för de extremt tåliga och okänsliga? Ska vi driva projektet så långt att en stor del av barnen och lärarna blir betraktade som sjuka?
  Vid vilket sjuktal eller diagnostal ska vi börja fundera över om det kan vara något annat fel än brister hos individen?
  När kommer en majoritet av de anställda i offentlig sektor och dess kunder, elever och vårdtagare att vara drabbade? Är det inte dags nu att protestera?
Kerstin Bengtsson-Norén
skolkurator
--------------------

Jag kan inte gör annat än att le... Jag är inte ensam.




söndag 18 december 2011

Hur långt kan man gå utan att straffas?

Ibland är jag rädd för att jag ska få repressalier för det jag har skrivit. Jag är oerhört kritisk till hur den svenska skolan sköts, och jag är oerhört kritisk till hur de kommunala skattepengarna fördelas i den kommun där jag arbetar och bor. Jag skulle önska att våra barn fick uppleva samma skola som den vi mötte under 70-talet. Jag började skolan i Avesta kommun 1968, lämnade Avesta 1974, fortsatte sedan min skolgång i Borlänge kommun, fram till att jag gick ut gymnasiet 1980. Den skolan jag gick i är inte samma skola som den skola som finns idag. Saker och ting håller på att rätta till sig, ja, men allt är långt ifrån bra som det är nu. Resurstilldelningen till exempel. Så tro inte att skolan idag är som den du själv gick i. Det finns likheter, men det finns också olikheter. Den ständiga bristen på pengar till exempel.

Det är därför jag ibland känner rädsla över att jag går ut offentligt med vad jag tycker och tänker här i bloggen. Den rädslan slår ner i mig med näbbar och klor, den får mitt hjärta att slå snabbare, mina andetag att påskyndas, men jag lugnar ner mig efterhand. Jag måste ju få pysa ut min irritation någonstans. Att gå ut offentligt kanske inte är det smartaste valet, men vad ska mina tankar göra i en byrålåda? Ingenting. Så jag går ut offentligt med mina åsikter. För jag står för varenda ord jag skriver.

Det är utbrändheten som har gjort mig till den jag är idag. En verksamhet som så hårt slår emot de anställdas hälsa, genom så kraftiga nedskärningar som det varit de senaste åren, ska inte få finnas. Jag är oerhört kritisk till att barn med särskilda behov inte får den resurstilldelning som de har rätt till, och jag mår till och med dåligt av detta. Men som tjänsteman i den offentliga sektorn måste jag vara lojal emot min arbetsgivare och tiga om verkligheten. Trots att den är helt åt pepparn. Men jag kan inte tiga för barnens skull, för de utbrändas skull, för hela den sektor som ska bekostas av skattepengar. För den är totalt feldimensionerad.

Pengarna räcker bara åt det nödvändigaste, resten får vara. Det är en låt gå-mentalitet där pengarna styr kvalitén, inte regelboken. Och detta gör att vi som arbetar i den offentliga sektorn vacklar mellan att knyta an till låt-gå mentaliteten eller fortsätta kämpa för en bättre kvalitet i skolan. Men vi klarar det inte med den resurstilldelning vi får idag. Vi räcker inte till för eleverna helt enkelt. Hur vi än gör räcker vi inte till.

Under en skoldebatt som Dagens Nyheter hade ordnat i våras i Stockholm var det en av debattörerna som sa någonting så här:
  -  Skolverket sade till oss 1994, när Lpo 94 kom, det här är er nya läroplan. Det här är det redskap som gäller från och med nu. Men de gav oss inga nycklar eller någon vidareutbildning om hur den nya läroplanen skulle användas. Skolverket slängde oss rakt ut i sjön, och vände oss sedan ryggen, utan att ge oss hjälpmedel att hålla oss över ytan eller lära oss hur vi skulle simma. Sedan har Skolverket stått med ryggen emot oss, ända fram till att det framgick att svenska elevers resultat i läsförståelse, matematik och naturvetenskap har rasat i placering internationellt sätt. Då började det hända saker.

I min oro för att jag ska straffas för mina åsikter, har jag börjat samla på mig tidningsklipp om hur det egentligen står till med den där lojaliteten emot arbetsgivaren. Vad får vi offentliggöra och vad måste vi tiga om?



I Dagens Nyheter för ett par veckor sedan, den 27 november, när Carema-avslöjandena inom äldrevården skakade om Sverige som mest, var det ett inslag om hur långt en arbetsgivare kan driva sina anställda utan att de kan offentliggöra sin kritik:

" Så vågar du larma om fel på jobbet
DN:s avslöjande om missförhållandena på vårdföretaget Carema hade aldrig hänt om ingen vågat larma. Men vågar man säga ifrån? Vad ska man tänka på för att inte råka illa ut? DN Jobb berättar om vad som gäller för dig som är privat eller offentligt anställd.

Rätten för offentliganställda att anonymt kunna slå larm har en stark historisk tradition i Sverige. Men den har delvis satts ur spel på senare år i och med att allt mer skattefinansierad verksamhet läggs ut på entreprenad. Debatten om detta har pågått i många år i riksdagen och i en rad utredningar. Men alla förslag om att utvidga meddelarfriheten till privat verksamhet har hittills stoppats av politikerna med motiveringen att det inte går att kombinera med näringslivets behov av att värna affärshemligheter.
I förra veckan efter den stora rapporteringen om missförhållanden i privat vård, gav regeringen besked att det ska utredas på nytt.

...

Organisationsforskaren Per-Ola Börnfelt håller tillsammans med juristen Susanne Fransson på att slutföra en undersökning om yttrandefrihet i vård- och utbildningssektorn. På hela 40 procent av de undersökta arbetsplatserna fanns chefer som signalerade till medarbetarna att det är olämpligt att prata med medier eller klaga hos facket.
Det finns också en ny trend som enligt Per-Ola Börnfelt beror på konkurrensutsättningen av utbildning och vård. Den enskilda medarbetaren tystar sig själv för att värna ett varumärke.
– Lärare berättar för oss att de avstår från att prata med föräldrar och andra om resursbrist, mobbning, hot eller våld. Om problem kommer ut får skolan färre elever och resurserna minskar ännu mer, säger Per-Ola Börnfelt."
Sara Stenman

Fakta: Detta gäller om du väljer att larma
Alla anställda
Har lojalitetsplikt mot sin arbetsgivare.
Anställd inom vård och socialtjänst ska alltid börja med att göra anmälan om missförhållande enligt Lex Maria respektive Lex Sarah. Då ska arbetsgivaren utreda, åtgärda och eventuellt anmäla vidare till Socialstyrelsen.
Om arbetsgivaren inte agerar kan man begära hjälp av facket angående arbetsmiljön.
Det är svårt att bevisa att löneutveckling eller karriär har bromsats på grund av att man framfört kritik.
Det finns inget absolut skydd mot att bli av med jobbet för att man framfört kritik. Man kan bli utköpt av arbetsgivaren enligt paragraf 38 i LAS och kan få 6–32 månadslöner i skadestånd beroende på anställningstid.

Offentligt anställd
Yttrandefriheten är starkare än lojalitetsplikten.
Har rätt att prata om verksamheten anonymt med journalister – meddelarfrihet och meddelarskydd.
Chefen får enligt lag inte försöka ta reda på vem som har haft kontakt med medier – efterforskningsförbud.
Arbetsgivaren får inte straffa den som slagit larm - repressalieförbud.
Får ändå inte avslöja uppgifter som har stark sekretess, till exempel med hänsyn till patients integritet eller rikets säkerhet.

Privat anställd
Lojalitetsplikten mot företaget är starkare än yttrandefriheten.
Har anonymitetsskydd. Har rätt att tala med medier under anonymitet.
Kan bli uppsagd om man skadat företaget, till exempel genom att sprida information som skadar företaget – även om den är sann.
Om missförhållanden är tillräckligt allvarliga har man enligt domar i Arbetsdomstolen, ändå viss rätt att slå larm även om det skadar företaget.
Se till att du tagit upp din kritik tydligt med chefer innan du pratar med journalister eller andra utanför företaget.

Källa: Susanne Fransson, docent rättsvetenskap, Göteborgs Universitet

fredag 16 december 2011

Sjukvårdsförsäkringar - är de till för alla eller bara för de friska?

Det kanske inte alltid är så lätt att teckna en föräkring? För ett par månader sedan var jag på en försäkringskväll som mitt fackförbund ordnade, där de tog upp aktuell information om sjukförsäkringar och pensionsförsäkringar. Det kändes angeläget att få ta del av den informationen, tänkte jag, och cyklade iväg till stadshuset i höstmörkret.

Informationen var aktuell och bra. Jag åkte därifrån en dryg timme senare uppfylld av nyheter och med fickan var full av gratisreklam; reflexer, en regnponcho, ett litet plåsteretui och fullt med reklambroschyrer. Jag ville skaffa mig två saker, en bra sjukförsäkring och en genomgång av mina pensionspengar, så att jag inte kommer att sitta där på en parkbänk vid fyllda 67, och vänta på att fattigmanspensionen ska trilla in på lönekontot.




Innan jag lämnade lokalen fyllde jag alltså i två blanketter. Det ena var en förfrågan om utökat sjukförsäkringsskydd, med högre skydd vad gällde operationer och bättre villkor vid långtidssjukskrivning. Det fanns också en jour kopplad till sjukförsäkringen, dit vi kunde ringa dygnet runt om vi ville ha sjukvårdsupplysning. Jättebra, tänkte jag, med tanke på den service man får när man ringer landstingets sjukvårdsupplysning. Landstingets sjukvårdsupplysning har många gånger en ovanligt lång väntan i luren, samtidigt som den som ringer inte alltid får så bra hjälp. Jag minns när jag var höggravid med tredje barnet i november 2000, och jag fick bihåleinflammation ett par dagar innan beräknat förlossningsdatum. I panik ringde jag och berättade om mitt prekära läge. Då undrade kvinnan i den andra änden av luren om jag hade förlossningsskräck, eller om jag verkligen hade ont i bihålorna. Va? Det enda jag ville ha var en dunderkur med pencillin, för jag hade ingen lust att föda barn med sprängande bihålor.


Blanketter att fylla i från både pensionshandläggaren och sjukvårdsförsäkringen kom ganska omgående per post. Blanketterna var lätt att fylla i, och jag var helt ärlig, som man ska vara med denna typ av blanketter. Jag kryssade att jag hade besökt läkare de senaste fem åren och att jag åt medicin regelbundet. Jag opererade bort min sköldkörtel år 2002, så jag äter Levaxin varje dag för att få min dagliga dos av sköldkörtelhormon. Sedan tar jag magkatarrsmedicin när jag känner av att jag håller på att få magkatarr, det är när jag får för stressigt på jobbet, och magkatarren avtar snabbt efter ett par tabletter Omeprazol. Helt normala saker, tyckte jag. Jag fyllde i varför jag besökt läkare de senaste fem åren, jag uppgav sömnsvårigheter, magkatarr och stressymptom. Jag var ärlig och skrev att jag besökt en psykolog en gång också, våren 2009, det kändes ju som så länge sedan.

Ett nytt brev kom i retur där jag skulle fylla i hur allvarliga mina sömnsvårigheter hade varit, hur svår min magkatarr hade varit och varför jag besökt en psykolog. OK, tänkte jag och fyllde i att jag hade haft utbrändhetssymptom våren 2008 - sommaren 2009. Ärlig som jag är varken förskönade jag mina problem eller förstorade dem. Ärlighet varar väl längst, eller hur?

Ett par veckor senare kom domen. Jag var inte frisk nog att få ta del av deras sjukvårdsförsäkring p.g.a. mina tidigare problem med utbrändhetssymptom. Ville jag ringa och fråga något om varför jag fick avslag på min ansökan fick jag ett telefonnummer till en försäkringshandläggare.

Jag ringde aldrig och frågade försäkringshandläggaren varför jag ansågs vara för klen för att få ta del av deras försäkring, men jag känner mig verkligen illa till mods efteråt. Hur ser försäkringsbolagen på oss människor som tidigare har uppvisat tecken på stressymptom? Är vi en andra gradens samhällsmedborgare? Är vi inte värda att teckna en försäkring som kan ge lite guldkant i livet när vi blir sjuka eller behöver medel till en operation i ett annat land? Trots att jag är en enormt frisk människa, jag har sällan mer än fyra - fem sjukdagar per år, jag håller mina stressrelaterade problem i schack och kan hantera dem, jag äter enormt lite medicin, jag dricker ytterst lite med alkohol och inte ens röker, så ses jag inte som frisk nog av detta försäkringsbolag. Jag håller mig fysiskt i trim, tränar regelbundet och har god kondition. Ändå klarade jag inte av kriterierna för försäkringen. Det känns faktiskt ganska konstigt.

Hur gick den med pensionsförsäkringen då? Det gick fint. Inga problem där inte. Jag ses som frisk nog för att få teckna en pensionsförsäkring för att få upp mitt månadsbelopp till pensionsdagen. Det är väl tur att något bolag vill ha mig med på tåget?

lördag 3 december 2011

Lyckan med att ha ett kreativt arbete

Jag blir så glad när människor jag känner frågar mig om jag inte ska skriva något i bloggen snart. Det värmer så gott att jag har vänner och läsare som tycker om det jag skriver, och jag blir så glad över att höra att de tycker om att läsa bloggen för att de tycker att jag skriver så bra. Tyvärr blir det inte så mycket under de perioder som jag arbetar. Mitt yrke kräver så mycket av mig, att jag är alldeles slut på kvällar och helger. Men ändå är jag nöjd, eftersom jag vet att jag har gett allt vad jag kan till mina elever. Som lärare är det 100 procents arbetsinsats som gäller för att hinna med, någon slötid finns inte att få ut under arbetsdagarna. Det passar mig som hand i handske, jag tycker om att dagarna går fort, och jag har oftast väldigt roligt på jobbigt. Det är viktigt för mig.

Min man berättade för mig i morse att en kvinna på hans jobb har tagit tjänstledigt en dag i veckan för att få tid att skriva på en påbörjad bok. Den kvinnan har en inre dröm om att bli författare, en dröm som hon nu hoppas att hon kan hinna med parallellt med det vanliga jobbet.

Jag kan lova att den inre drömmen delar hon med många. Vi har väl alla drömmar om att göra något annat? Vi bär väl alla med oss hemliga drömmar om olika yrken som vi burit med oss sen vi var små?



Jag hade som ung några yrkesinriktingar som jag hoppades att jag skulle få ägna mig åt i livet. Det var kreativa yrken som lockade mig, jag drömde om att bli författare, journalist, copy writer eller arkitekt. Jag hade inga som helst tankar på att jobba med människor, märkligt nog. Det var ingenting som lockade över huvud taget, att jobba med skrikiga och bråkiga ungar, det kunde väl ändå inte vara något för en sån som mig? Det konstiga är ändå att jag hittade rätt då jag valde lärarjobbet. Jag kan faktiskt säga att jag älskar mitt jobb som lärare i grundskolan, lärarjobbet är ett oerhört kreativt och aktivt yrke, och jag inte kan tänka mig något bättre för kreativa människor som jag själv.



Insikten om att jag passerat 50 har nu kommit för att stanna. Jag står inför ett dilemma som jag säkert delar med enormt många människor runt om i världen. Ska jag fortsätta att satsa på mitt yrke, eller ska jag satsa på mitt författarskap? Jag måste ju säga att det är underbart att ha en inkomst som rullar in varje månad, hur skulle det vara att ständigt gå med ett tomt konto på banken? Jag har några påbörjade romaner i mina gömmor, som jag vet kommer att kunna utvecklas till något riktigt bra, bara jag satte mig ner och började skriva. Men tiden finns inte, det är bara att inse. Tiden rinner iväg, timme för timme, dag för dag, vecka för vecka, månad för månad. Jag har ju förstått nu att livet inte finns för alltid. Jag måste fatta ett beslut och välja snart, innan jag blir alldeles för gråhårig och gaggig. Den tiden kommer, jag är väl medveten om det.

Men än så länge ångrar jag inte mitt yrkesval, det har varit tufft och oerhört stressigt vissa år, men oerhört lärorikt och utvecklande på många olika sätt. Jag har insett att jag inte kan ge 110% av mig själv i jobbet, så jag har taggat ner på mina ambitioner nu, och gör det jag måste göra för att stå pall resten av mitt yrkesliv. Att vara lärare är oerhört roligt, och framför allt nu, efter 27 års arbete med barn, kan jag vila mycket på min yrkeserfarenhet. Det är tryggt och skönt. Jag vil absolut inte arbeta så hårt igen att jag hamnar där jag var 2009, rakt på väg emot mitt livs kraschlandning. Men jag är medveten nu om de varningssignaler som jag känner i kroppen, då backar jag och drar mig tillbaka. Jag måste för att överleva. Det vet jag, det vet mina arbetskamrater och min chef. De vet att jag varit nära väggen, och det känns tryggt. Jag är trygg där jag är, för de känner mig så väl. Kan en arbetsplats bli bättre än så?

Jag har inte alltid jobbat som lärare. Jag har haft några andra "ungdomssynder", innan jag började att utbilda mig till grundskollärare 1988. Mitt första riktiga jobb var som tidningsreporter på Borlänge Tidning, där blev jag kvar i ett par kreativa år, innan den ungdomliga rastlösheten slog till och jag flyttade ifrån Borlänge till Stockholm. Vi var många som lämnade småstaden för att prova på något annat, och det visade sig att det fanns en hel koloni av dalmasar och kullor där nere som var pigga på att knyta kontakter med varandra.

Jag flyttade till Stockholm i januari 1982. Jag lämnade Stockholm i december 1990, och återvände med man och en liten dotter tillbaka till den småstad där jag levde som tonåring. Det valet har jag inte ångrat. Jag trivs jättebra med småstadslivet, allt är nära och finns tillgängligt. Stockholm finns där med sitt utbud bara två och en halv timmes resa bort, när vi känner att vi behöver lite högre puls. Men det känns inte så viktigt, faktiskt. Det är tiden som är viktigast, och att få ut så mycket som möjligt av den tid vi har. Tiden ska inte slösas bort, utan användas väl. Det är det viktigaste just nu.