Om den svåra konsten att styra skutan efter rätt kurs

Att arbeta med människor är oerhört givande. Varje morgon när jag kommer till jobbet möts jag av barn som har saker att berätta. En morgon möttes jag av två jublande flickor som hade fått en lillebror dagen innan. En annan morgon av en pojke som skulle flyga till Spanien på kvällen. En tredje morgon av en tjej som hade fått nya kläder under helgen. Det är svårt att vara nedstämd och ledsen när man möter dessa barn redan innan jag hunnit parkera cykeln i cykelstället.

Sedan går jag upp till lärarrummet, hänger av mig ytterkläderna och pratar lite med mina kollegor. Vi har det helt fantastiskt bra på mitt jobb, vi skrattar hejdlöst på rasterna, har samma humor och samma arbetsbelastning som vi ojar oss över. Vi delar ansvaret för barnen lika, och vi ser allla barn på skolan som våra ansvarsbarn tvärs över. Det är ingenting som : Din elev gjorde si och din elev gjorde så. Ris eller ros, det spelar ingen roll, vi delar dem alla utan att se dem som dina eller mina barn. Och så delar vi våra privta liv ganska ohämmat, vi vet att vi kan lita på varandra, det är helt fantastiskt. Jag har aldrig jobbat på en arbetsplats som har en sån fantastisk personalgrupp.

Vår chef är dessutom makalös. Han ser oss som skolans största tillgång, och gång på gång talar han om vilken makalös erfarenhet och kunskap vi har. - Om ni inte mår bra, då mår inte heller barnen bra, brukar han säga.
Jag har aldrig haft en chef som har strött så många rosor till oss personal, och det märks att vi mår bra av att ha en sådan chef. Han litar på vår kompetens till 100%. I alla väder. Helt underbart!

Jag har det fantastiskt bra, jag vet det, men oron för att återigen närma mig väggen och utbrändheten ligger som en tickande klocka i bakhuvudet på mig. Jag vet att jag är som en maskin, jag jobbar och jobbar, utan att tänka på följderna, eller på när maskineriet börjar hosta och hacka, eftersom jag brinner för mitt yrke, och älskar att arbeta. Jag älskar att se hur barnen utvecklas, hur de växer med nyfunna kunskaper, hur de förstår att de har erövrat ny kunskap eller nya färdigheter. I denna iver att få dem dit, kan jag jobba hur hårt som helst, utan att tänka på mina egna behov. Jag måste styra detta med hjärnan, att äta, att vila, att göra annat som att träna, umgås med andra, läsa romaner, titta på TV. Skulle jag bara jobba med mina känslor, skulle jag kunna jobba dygnets alla timmar, så roligt tycker jag att det är. Men jag vet att det är farligt, att man brinner upp. Och jag vet att min lön inte betalar tillbaka den tid jag lägger ner. Så jag måste styra min kropp till de andra bitarna som också är viktiga i livet. För att inte brinna upp eller bli till aska. Det är så vi eldsjälar fungerar.

Efterlysning!!!

Vår dotter, som tog sin Teaterpedagogexamen i Örebro i juni, har nu en lärarexamen. Det var hennes dröm efter gymnasiet att bli en bra drama/teaterlärare på någon gymnasieskola som hade inriktning emot Estetiska programmet/teater. Hon har alltid varit en teaterapa, och har växt upp med teater som sitt största intresse. Vi delar alltså den konstnärliga ådran, jag som gillar måleri och skriveri, hon att agera och skådespela.

I våras gick Lärarförbundet ut med uppropet 10000 kronor mer till lärarna. Det är där vi faktiskt borde ligga, med det ansvar och arbetsbelastning vi har. Orimligt, tycker Kommunförbundet. Orimligt, säger kommunerna. Helt rätt, säger finansminister och utbildningsministern.
-Vi måste satsa på dem som ska utbilda den generation av svenskar som ska ta över vårt land.
De som får veta vad jag tjänar baxnar över den låga lönen vi faktiskt har.

Jag rycker på axlarna. Vad kan jag göra mer än att logga in på Lärarförbundets medlemssidor och konstatera att jag varken är överbetald eller underbetald, tvärtom ganska medelmåttligt betald? Så det är inte mycket att göra åt, mer än att ta tag i saken på egen hand.

Nästa gång jag loggar in ska jag berätta om ett intressant replikskifte som jag och en ung, manlig, ekonomistuderande hade på min dotters statusrad i våras. Han var ett ex till en av min dotters bästa kompisar, min dotter har ingen kontakt med honom annat än på Facebook. Vi gjorde inlägg på just denna bild från Lärarförbundet om en efterlysning om de 10000 som vi har tappat bort. Det var så att jag var den som först jag lade ut efterlysningen på min statusrad, och någon dag senare gjorde hon likadant.
Jag skrev en kommentar till hennes bild, han skrev en annan. Jag mulnade till när jag läste vad han hade skrivit, och gjorde ett motinlägg. Det hela blev mycket intressant, han i startskottet i sin framtida yrkeskarriär som blivande ekonom, jag en erfaren grundskollärare med många års arbets- och livserfarenhet.

Nu gäller det bara att jag hittar konversationen på Facebook först, vi skrev till varann i ett par timmar, denna främling och jag, om löner och möjligheten att faktiskt kunna förändra sin lön. Konversationen gjorde ett starkt intryck på mig, och jag har inte glömt vad han gav mig för tips för att förbättra min ekonomiska situation.

Det är fantastiskt med Internet och denna raka kommunikation. Här kunde en helt främmande ekonomistuderande och jag föra ett långt samtal på min dotters sida, trots att hon inte var med, inte ens var där. Kul!

Nu ska jag ut och leta efter den spännande konversation på min dotters profil. Bienvenue! På återseende!

Spontana möten med läsare

Tack alla ni som läser min blogg! Just nu har bloggen haft nästan 1700 besökare på lite mer än två månader. Tre gånger har jag gjort reklam för den bland mina vänner på Facebook, och nu verkar det rulla på lite av sig själv, jag har faktiskt besökare på min blogg varje dag. Det värmer oerhört.

  Under den sista veckan har jag mött vänner som vill diskutera bloggen med mig.
  - Jag hade ingen aning om vad du har gått igenom...
  - Jag har delat med mig av din blogg till andra, som också upplevt det du har upplevt...
  - Att det är så där att brinna upp, vad bra du beskriver det hela...
  - Vad bra du skriver, du borde verkligen skriva en bok. Jag följer dig hela tiden.
  - Skippa lärarjobbet nu, skriv en bok i stället. Jag kommer att läsa den. Ta tjänstledigt för sjutton, och sätt fart.
  - Var har du lärt dig att skriva som du gör? Du skriver ju jättebra.
  - Din blogg beskriver precis hur det är med utbrändhet. Det märks att du vet hur det känns att drabbas.
Det är så skönt att veta att vi är fler som känner samma sak. Tack för det du skriver.

De spontana mötena blir samtal om det jag skriver i bloggen. Det värmer mig inombords. De vet vad jag har gått igenom. Jag vet för plötsligt så öppnar sig människor som jag inte visste så mycket om.

Det jag nu är livrädd för är att trilla dit igen. I onsdags kände jag vibrationerna inombords och de spontana gråtattackerna låg nära. Det är stor skillnad att jobba heltid på 100%, emot att jobba 50% och studera på 50%. När stressen blir för stor, då känner jag att jag måste dra i handbromsen. Jag fixar jobbet, men inget mer. Alla andra pålagor får mig att kännas stressen i bröstet igen. Det fladdrar och vibrerar runt hjärtat, och jag känner hur tårarna är nära. Men jag släpper alla andra pålagor och tänker att det snart blir bättre. Vi är några stycken som delar samma sympton, några är mina nära vänner, några är vänner mer på distans. Vi måste hålla ihop, stötta varandra och bekräfta varandra. För ni andra förstår inte vad det är vi känner inom oss. Därför är det viktigt att vi som känt av utbrändheten kan känna igen oss i varandra. För det gör vi, eftersom vi talar samma språk.

Facebook - en ständigt snurrande karusell

Jag har varit med i Facebook i två år och en månad nu. För mig blev Facebook de första åren en drog, ett lyckopiller, ett livselixir, mycket tack vare glada, pigga vänner och nyfunnen musik som kunde läggas ut på länkar, och delas med andra. Jag har funnit tillbaka gamla vänner genom denna sociala sajt, och jag har hittat vardagslivets bekanta, som jag inte trodde var så mycket mer än bekanta, men som visade sig vara så fulla av liv och glädje.
  Facebook har betytt oerhört mycket för mig de sista åren, men som en karusell som griper tag i en till en början, det snurrar och magen skuttar till av gädjefnatt, men så blir man smått illamående på slutet, innan karusellen stannar. När jag går in på Facebook nu, känns det som om jag har läst människors uppgraderingar tio gånger förut. Vad har hänt sen sist egentligen? När jag kommenterar folks statusuppgraderingar nu, skulle jag lika gärna kunna låta bli. Här ute på Internet-världen kan man vara vem man vill, ingen vet egentligen sanningen. Vem är jag egentligen? Är jag den superspeedade Facebook-neta eller är jag bloggerskan Netapeta? Eller är jag egentligen bara jag, en helt vanlig människa som tycker mycket om kreativitet, uppfinningsrikedom, idrott, kunskap, resor, barn och människor. En blandning av dem tre personerna kanske, i ett enda virrvarr...
  Jag har nyss sett filmen Illusionisten med Edward Norton från 2007. I den filmen vet man inte vad som är sanning, och vad som är illusion. Det som verkar vara sant, är egentligen något helt annat. Likaså har jag aldrig släppt greppet om filmen The Others med Nicole Kidman från 2001. Ingenting i den filmen är egentligen inte det man tror att det är. En härlig känsla efteråt att ha kunnat bli så enormt lurad..
   Hur är det här ute i den fingerade world-wide-webb-världen då? Är vi verklighet, eller är vi bara illusioner?

En handmålad bild med förlaga från Sagan om Ringen. Den är fotograferad från en vägg i Arosfortet, Västerås. Bilden var målat på en vägg utanför en av cellerna. En otrolig målning.

När ska det satsas på lärarna?

Jag ser i min blogg hur nedbrytningen har skett steg för steg. Från att ha varit en glad, pigg 32-åring som stormade ut från Högskolan i Falun, fast besluten att få eleverna att tycka att skolan är det bästa som har hänt dem, har jag blivit en ihålig, tom lärare, som har ambitionsnivån att försöka göra sitt bästa gentemot eleverna.

Vart tog entusiasmen vägen? Vart tog glädjen över att undervisa vägen? Jag vet att den försvann steg efter steg i den nedbrytning som sker överallt i kommunerna. Dessa eviga besparingar leder till detta. Att ständigt vara utan ekonomisk möjlighet att fullfölja arbetet leder till en håglöshet utan att finna någon arbetsglädje. Vi jämför oss naturligtvis med andra arbetsgrupper, hur de har det, vilken möjlighet de har att fullfölja sitt arbete, och vilka extra gulkanter de har på sin tillvaro.

Vi har sämre betalt än många som kommer från gymnasiet, utan högskola. Jag vet att jag, med fyra år på Högskola och universitet, tjänar sämre än till exempel elektriker och byggnadsarbetare, som inte har läst en enda poäng efter gymnasiet, och därmed inte heller haft några studieskulder. Utbildning ska löna sig - ja pyttsan. Inte gäller det oss lärare i alla fall.
Vi har sämre förmåner vad gäller friskvård, jag kvitterar ut 300 kronor för ett år. De flesta andra arbetstagare privat, landsting och statligt anställda har 1500 kronor att disponera på friskvård varje år.
Vi får sällan uppleva något uppiggande utanför vår egen kommuns gränser. Vissa år har vi inte fått någonting, utöver en blomma till jul och en chokladask att dela på personalrummet. En gång slog de på stort. Vid ett tillfälle sedan 1996 har vi lärare  fått åka till Tällberg och sova över på Dalecarlia Hotell. Jag tror att vi alla fick en chock vid beskedet. Men det är många år sedan nu.
Vi får bekosta vårt kaffe och te själva.
Vi får ofta ta med eget materiel till skolan, därför att det väldigt ofta är inköpsstopp, och då går det inte att handla. Det gäller att ha ett välfyllt förråd hemma med pennor, sudd, gem och plastfickor. Det finns sällan något att handla efter oktober, så framåt jul får vi trolla med trollstaven.
Bensinpengar för att åka och handla saker till jobbet får vi naturligtvis kosta på själva. Likaså att frakta skridskor till isplanen eller forsla mat till friluftsdagar, det får vi fixa vi själva med hjälp av våra egna bilar.

Men vi får ju gratis mat! Helst skulle vi nog vilja slippa äta de där rörorna som serveras dagligen... Vi har ju lov! Ja, vem vill jobba mellan åtta och elva varje kväll och varje söndag kväll under terminerna?

Äh, nu gnäller jag bara. Men någon gång vore det ju roligt att få ett besked, nu ska det satsas på lärarna också. Vi får väl se om det blir så framöver.... Vi kan ju alltid hoppas!

Den ständiga portfoliodiskussionen

När jag mådde som sämst på jobbet, hösten 2008 och våren 2009, fick jag häftiga gråtattacker på jobbet tre till fyra gånger i veckan. Utan förvarning kunde förtvivlan skjuta rakt igenom mig, och jag kunde börja störtgråta. Jag kunde inte stå emot. Jag hann inte stå emot. Förtvivlan bara exploderade, utan att jag kunde stoppa den. Jag var oerhört skör, och klarade inte av någon form av kritik eller mothugg av arbetskamrater eller föräldrar. Det jag undrar nu, syntes det inte på mig när det ägde rum? Kunde ingen läsa av signalerna som jag kände inom mig? Såg ingen hur oerhört bräcklig jag var? Tydligen inte, eftersom livet tuffade på som vanligt, och jag slet och släpade med alla förpliktelser som jag knappt orkade ro iland. Så oerhört skör och så oerhört stressad över alla de krav som skulle uppfyllas. När får en människa vara svag, undrar jag? När får en lärare vara svag? I vårt jobb är svaret aldrig, eftersom vi ska ansvara för så mycket samtidigt. Klara jobbet, eller sluta som lärare. Det finns ingen gräddfil i vårt jobb.

Jag minns att vi lärare satt i lärarrummet och diskuterade elevportfolien för säkert hundraelfte gången. Några i personalgruppen var helt emot detta att eleverna skulle plocka ut det de mest var nöjda med under året, och spara det i en elevmapp, en samlingspärm, en elevportfolio. Ständigt denna diskussion, det är helt värdelöst - på ena sidan, det är OK - vi gör det på den andra sidan. Jag tillhörde den kategori som gjorde det. Två förmiddagar emot slutet av varje årskurs fick eleverna lägga sitt jobb åt sidan, och vi tog oss tid till att titta igenom allt jobb de hade gjort. Vad var de nöjda med? De markerade och jag kopierade så att de kunde lägga ner det i sin turkosa portfolio med sju fack, ett fack för varje läsår på skolan.

Det var trevliga dagar, sådana dagar jag minns. De flesta andra dagar under mitt yrkesliv har för det mesta bara bara passerat, och försvunnit ur mitt minne. Glädjen de visade när de hittade en bild som de målat, och glömt bort. Glädjen över att de en gång hade skrivit väldigt vackra En i Bokstavsboken. En sida i matteboken som de tyckte hade varit speciellt rolig att jobba med. Det gav mig en massa insikter, de berättade vad de hade tyckt varit roligt, och vad de ville spara för att minnas. Sedan skrev de med spretiga bokstäver på ett formulär vad de hade valt, och varför de hade valt just de arbetsuppgifterna i sin portfolio. Många sparade sina teatermanus, förstås.

Teateriet är något som har följt mig under alla år. Jag har tillsammans med barnen skrivit bokstavsberättelser, omarbetat dem till manus, arbetat med kulisser och scenografi och sedan spelat upp de olika pjäserna för föräldrarna. Det är fantastiskt vad en teaterpjäs kan engagera barnen och fånga dem, det är roligt att få se hur inspirerade de blir. Just att det är deras egen historia, har oftast varit fantastiskt roligt. Våra pjäser har utspelat sig vid en swimmingpool, utanför en chokladfabrik, uppe på snöiga vägar i fjällen, på ett galet sjukhus, i en trädgård, en bergsgrotta och i en motocrossbutik. Scenerna har föreställt ställen som har varit viktiga för barnen, det har varit deras egen verklighet. Kanske det är dessa i tid långdragna processer som har fått mig att brinna, men det tror jag inte. Allt som är kreativt arbete ger mig energi, det har inte inte dränerat mig på kraft.

Det var i stället dessa ständiga konflikter i personalgruppen som tappade mig på arbetsglädje. På min skola togs tyvärr aldrig dessa inre konflikter på allvar, utan detta muntliga käbblande personalgrupperingar emellan fick pågå utan avbrott, år efter år. Det pågick när jag började i januari 2002, det pågick när jag slutade i juni 2009. Ingenting hände under de åren, bara ett evigt käbblande om petitesser. Kommunen hade bestämt att vi skulle ha portfolio. Punkt slut. Vad var det att käbbla om egentligen? 

När jag mådde så dåligt som jag gjorde, läsåret 2008 - 2009, räckte det med att de jobbigaste av diskussionsämnena bara nämndes som hastigast, för att få mig att gråta. Åratal av motsättningar gör så med människor som befinner sig i en inre kris. Bara ordet portfolio, fick mig att känna förtvivlan och fick mig att börja gråta, mitt i en konferens, mitt i en kaffepaus. Jag kunde inte stå emot tårarna, för jag orkade inte ta samma evinnerliga diskussion igen. Inte en enda gång till. Dessa gånger störtade jag ut ur fikarummet med tårar som störtade ur ögonvrårna, sprang ner till klasssrummet, ner till barnen, som såg mig som den jag var.

Hos barnen var jag alltid trygg. Mina elever har alltid varit en enorm trygghet. Så blir det när man visar barnen respekt och trygghet. Då blir också vi vuxna trygga med dem. Jag har alltid tyckt att trygghet har varit det viktigaste i mina klasser. För utan trygghet, finns det ingen som helst arbetsglädje för någon. Inte för barnen och inte för oss vuxna.

Att klättra några steg - men i själva verket ramla ner tio

Vi som arbetar i skolan har individuell lönesättning. Om vi som kommunala tjänstemän accepterar en låg lönesättning när vi accepterar en tjänst på en skola i en kommun, så har vi anställda fått förklaringen att vi har goda möjligheter att klättra i lönesättningen tack vare att arbetsgivaren använder individuell lönesättning.

I juni 1996 fick jag efter flera års sökande av tjänster anställning i min egen kommun. I flera år hade jag innan pendlat till grannkommunerna. Inga tjänster hade hittills varit utlysta i min egen hemkommun, men nu skulle jag få en egen klass i augusti 1996 i en skolan tio minuters bilväg hemifrån. Våra barn var fem och sju år gamla, vår äldsta dotter skulle börja i första klass, och jag var så glad att jag inte längre befann mig en halvtimmes bilväg ifrån dem.

Rektor och jag var överens om tjänsten, själva lönesättningen skulle dåvarande skolområdeschef ansvara för. Den låg ettusenetthundra kronor under min dåvarande lön i grannkommunen. Jag var väldigt förvånad över den enorma skillnaderna, kommunerna emellan, men fick då svaret av skolområdeschefen att det var inga problem, kommunen använde sig av individuell lönesättning, och visade jag bara framfötterna så skulle jag ha möjlighet att snabbt klättra i lönenivåerna. Jag nöjde mig med den förklaringen, och accepterade denna låga ingångslön. Jag tänkte i mitt inre att den tusenlappen i månaden jämnades ut av att jag kunde cykla till jobbet. Idiotiskt, tänker jag nu, jag skulle ha stått på mig och krävt samma lön som jag redan hade. Men det gjorde jag inte, skrev under avtalet, och började min anställning i augusti 1996.

Att vår skolområdeschef skulle sätta denna låga lön, med förklaringen att jag hade chans till en god löneutveckling, om jag tog på mig ett stort ansvar och visade framfötterna, vet jag nu, 15 år senare, att det bara var en lögn. Förklaringen till den låga lönesättningen, jämfört med grannkommunerna, var helt enkelt att kommunen låg på en mycket lägre lönenivå för alla. Om politikerna sparar på de anställdas lön, så sparar också kommunen pengar. Det är en kommunpolicy som funnits i vår kommun under alla de 15 år som jag har varit anställd.

Vi grundskollärare ligger fortfarande i en lägre lönenivå än en av grannkommunerna. Eftersom jag är fackföreningsansluten så kan jag gå in och titta på var mina kollegor i andra kommuner tjänar som är lika gamla som mig. De flesta kommuner ligger på en något högre lönenivå än vad vi gör. Det finns kommuner som låter sina anställda ha en lönenivå under vår också. Vi kan i alla fall säga att kommunerna i Sverige knappast vill satsa på oss lärare, vi är mest en ekonomisk belastning. Vi behövs sannerligen, men vi är nog mest en ekonomisk belastning, som det vore bäst att de fick slippa ta ansvaret för. Därav lönesättningen. Men man saknar väl inte kon förrän det är tomt i båset?

Åren har gått och min lön har sakta ökat. Man kan säga som så att jag har gått hand i hand med inflationen. Har inflationen leget på 2%, kanske jag har fått 3%, eller 1,5%. Året därpå likadant. Året därpå i samma nivå. Ibland har jag hoppat lite högre. Ibland har jag bara fått ett par hundra mer i månaden. Jag har tagit på mig huvudansvar för skolans miljöfrågor, för ett internationellt samarbete i klimatrapportering till NASA om kallas Globe, jag har tagit på mig huvudansvar för skolbibliotek och samtidigt varit klasslärare med ansvar för undervisning, planering, utvecklingssamtal och dokumentering för 20-24 elever varje år. Jag har verkligen försökt att visa framfötterna så att det skulle visa sig i min lönesättning. Min löneutveckling har legat på ungefär samma nivå hela tiden, 300 kronor, 500 kronor per år, beroende på hur facket vad förhandlat fram för miniminivå för löneutvecklingen. Det är där vi har legat. På miniminivån. Att jag har visat framfötterna har inte räckt. Att ta på sig huvudansvaret för Globe gav heller ingenting, trots att jag jobbade enormt hårt med det projektet. Det innebär att glöden svalnar och man lägger ner.

Globe finns inte i vår kommun längre, trots att det är ett fantastiskt projekt, som verkligen omfattar eleverna, och de känner sig behövda i ett internationellt perspektiv. Globe innebär att eleverna läser av temperatur, vind, molnformationer, luftfuktighet och något mer varje dag. En gång i veckan rapporteras detta till NASA i Houston. Jag brann som en låga för denna fantastiska möjlighet att få vara med och påverka. Det var ett merjobb som gjorde att jag jobbade långa dagar, fick åka till Högskolan och föreläsa. Men jag slocknade efter något år. Jag fick väl inte mer i lönebeskedet för det. Miniminivå. Punkt slut. Inte en krona mer.

Hösten 2006 fyller jag 45 år. Jag hör då till ett nytt lönefält hos min fackförening, de som är mellan 45-54 år gamla. Jag upptäcker då att jag ligger oerhört lågt, bland den perceptil som har sämst betalt av alla grundskollärare i kommunen. Men OK, jag var ju också bland de yngsta i lönegruppen. Våren 2007 går jag på en fackföreningsmöte som handlar om hur vi ska agera för att få upp våra löner. I vår hand får vi en bunt med papper. Varje åldersklass år där utsatt, hur många vi är i varje ålder, och hur mycket vi tjänar. Min låga slocknar än mer när jag ser beskedet. Jag ligger faktiskt bland de sämst betalda 45-åringarna av grundskollärarna i kommunen. Jag är tredje sämst betald. Jag har jobbat i 10 år i kommunen, och ligger i den första perceptilen. Punkt slut. Där fick jag för att jag accepterade den låga ingångslönen. Där fick jag för att jag hade trott att extra ansvar skulle innebära extra lönepåslag. Pyttsan! Jag var 45 år gammal, hade jobbat med barn sedan jag var 23 år, jag hade tagit på mig enormt med extraansvar och gjort ett gott arbete som klasslärare. Men jag var en av de tre sämst betalda 45-åringarna i kommunen. Om jag trodde att jag hade klättrat upp några steg på lönestegen, så var sanningen att jag under tio år hade ramlat ner tio.

Jag tror ingen behöver tänka efter för att förstå att glöden sakta men säkert slocknar. Vi behövs, men vi får inte kosta något. Vi ska göra vårt jobb, ta vårt ansvar och utföra det, plus lite till, men vi ska få en minimal lön. Jag kan inte för mitt liv föreslå en ung människa att satsa på läraryrket. Vi lärare är något som behövs, men vi får inte kosta något. Vårt jobb är viktigt för framtiden, för vårt framtida samhälle. Men att uppskatta dem som genomför detta jobb genom att ge oss bättre lön, det finns det inte utrymme för ekonomiskt.

Så vi slocknar. En efter en, slocknar vi, den glöd som brinner i våra ögon när vi lämnar lärarutbildningen försvinner allteftersom åren går. Vi vet att vi behövs. Men vi är ingenting att satsa på. För vi är ju bara lärare, och det är väl inte så viktigt att visa oss någon uppskattning? Lärarna gör ju sitt jobb ändå. Trots att lönen knappt höjs alls.

Vi bär på maskrosens spröda frön, men verklighetens hårda verklighet blåser iväg frö efter frö. Jag har en del frön kvar i min sköra maskrosboll, så jag har ännu stannat kvar i mitt yrke, men det ska inte mycket till förrän de sista fröna släpper taget och jag lämnar detta yrke. För varför ska man jobba med något, där uppskattningen i form av lönesättning är minimal? Jag kanske borde börja skriva böcker i stället, vem vet?

Tankar en söndagskväll

Det är söndagkväll och jag sitter och kikar över mina elevers engelskböcker och planeringsböcker. Efter två år utan söndagskvällsarbete känns det OK att jobba på söndagskvällarna igen, ett tag var det absolut det värsta jag visste. Det spelade ingen roll att jag var kvar till fyra varje fredag för att städa ut veckan och förbereda nästa veckas läxor, varje vecka hade jag ändå alltid jobb med mig hem över helgen.

Det finns så otroligt mycket jobb att göra som lärare, det tar nästan aldrig slut, eftersom behoven hos barnen är så stora. Inget barn är det andra likt, den ena har behov i matte, den andra med läsning, den tredje med det sociala och den fjärde med koncentrationssvårigheter. Överallt ska vi försöka vara flexibla och hitta det exakt rätta för just den eleven, vilket ibland kan vara helt omöjligt.

Men det är roligt att gå igenom våra femmors engelska workbooks. Jag har alltid älskat engelska, men tyvärr har jag inte läst en enda poäng engelska på högskolan. Egentligen är jag inte behörig att undervisa i engelska, men det är ett av mina absoluta favoritämnen. Jag går på min inre röst och min språkförmåga, repeterar grammatik inför varje nytt moment, och det är så roligt att ha lätt för någonting. Jag har alltid haft lätt att lära mig språk, det är roligt och jag har lätt för att ta till mig språkmelodier och grammatiska val. Jag hör inne i mitt huvud hur det ska låta.

Matten är det värre med. Jag har aldrig gillat matte, det har varit svårt och jobbigt, och jag har aldrig hört någon inre röst hur det ska låta. Jag har nu som vuxen förstått att de flesta kan bli bra på matte, men att det kräver ett mödosamt arbete. Jag är glad över att jag har haft det svårt i matte, för då vet jag hur elever känner sig när de har det svårt i något ämne. En lärare som aldrig har haft svårt med något har nog svårt att sätta sig in i hur det är att få kämpa till sig kunskap. Men det är nog värre med lärare som har haft det svårt med många ämnen. Jag kommer att få kämpa när jag har matte med mina elever, både hur de ska tänka och hur jag ska kunna förklara knep och tips för dem på ett bra och pedagogiskt sätt. Att förklara något för någon annan kräver mycket mer än att bara förstå. Genom att förklara för någon annan, får man en fördjupad förståelse av något, man blir förtrogen med det man har berättat för någon annan. En förtrogen kunskap sitter i mycket längre än en inlärd kunskap, kanske hela livet. Som att jag har insett att jag vet exakt hur man stöter en kula. När lärde jag mig det? Vem lärde mig det? Hur kan kunskapen om att stöta en kula sitta så djupt inne i min kropp, att jag idag kan visa andra hur man stöter kula? Märkligt är vad det är...

Jag tror att jag ska visa mina elever i morgon hur man stöter kula. Jag hoppas att de lär sig den tekniken med kroppen för hela livet. Precis som jag gjorde någon gång på 70-talet, då jag hade en helt underbar idrottslärare. Jag ska berätta mer om henne. Jag lovar.