lördag 27 augusti 2011

En novell med ett budskap om det skörbara och vackra i livet



Margit Bethlen, 1927 - 1970, var en författare från Budapest i Ungern, som har skrivit en del kända noveller. Under min lärarutbildning på Högskolan i Falun, under tidigt 1990-tal, studerade vi olika skönlitterära former, bland annat noveller.

Jag mötte då för första gången novellen Maskrosen. Den skrev jag nästan genast ner på min rassliga skrivmaskin, ord för ord, eftersom den berörde mig så starkt. Jag kommer här att skriva ner den för andra gången, eftersom jag ser den som en parallell till en del av mitt liv. Jag tänker på min fantastiska lärarutbildning, som gav oss lärarstuderande en sådan vacker gåva, en sådan rikedom av lärdom för livet, som vi skulle dela med oss till våra framtida elever.

Som en maskros, när den är som allra vackrast, som en boll av spetsar, där varje frö är redo att kasta sig ut i världen.

                                        

Maskrosen
av Margit Bethlen

Han var ett riktigt stadsbarn, bodde fem trappor upp och delade rum med familjens åtta övriga personer. Hyreshuset var stort, överallt skreks det och svors och väsnades från morgonen till sena kvällen. Pojken ansåg allt detta vara fullkomligt i sin ordning, han gjorde likadant, det fanns väl inget annat sätt för människor att meddela sig på. Råkade han komma i vägen för någon blev han undanskuffad och fick sig ibland en spark på köpet. Han lärde sig att det var bäst att akta sig för sina medmänniskor. Själv hyste han aldrig agg emot någon. Var hans far full så slog och sparkade han pojken så snart han kom och åt, men pojken visste ju att alla fäder gör så när de är fulla och tog det därför inte särskilt hårt.

På dagarna strövade han omkring på gatorna, tiggde när han fick tillfälle till det och försummade aldrig att ta hand om sådant som folk råkade låta ligga obevakat. Men bytet tog han alltid med sig hem  till mor och överlämnade det till henne med en behaglig känsla av att ha gjort sin plikt.

Han var en snäll, renhjärtad, givmild och ärlig liten busunge, ful i mun och smutsig om händerna. Han visste att träd växte ur ringar vid trottoarkanten, att gräs odlades innanför järnramper och att blommor förekom bakom butikernas skyltfönster eller i torggummornas korgar.

                                   

   En dag tog han sig upp på bakre bufferten på en spårvagn. Som genom ett under upptäckte ingen honom, ingen körde bort honom därifrån. Han fick åka med ända till slutstationen. Där hoppade han av och såg sig omkring. Vad där såg underligt ut. Mycket underligt. Husen var låga, och bara en bit därifrån fanns inga hus alls, bara gräs, gräs och gräs. Utan järnramper omkring.

   Pojken satte försiktigt ena foten på gräset. nej då, ingen kom och jagade bort honom. Han lade sig i gräset. Det var härligt, mjukt och doftande. Han hoppade upp och sprang över ängen som ett ystert litet föl. Så långt han kunde se var allt grönt, grönt, grönt, och himlen ovanför oändlig och blå, som blåelsen i mors byke. Han kastade sig ner i gräset igen och viskade hänförd, uppfylld av en berusande lyckokänsla, som nästan blev honom övermäktig: "Jäklar, jäklar, jäklar."

   Han visste inte själv hur länge han hade varit där, sekunder eller evigheter, när hans blick plötsligt drogs till något vitt och skirt. På en lång, köttig stjälk gungade en vit, genomskinlig ballong, lätt och luftig, som gjord av spetsar. Pojken stod framför den med mun och ögon vidöppna. En såpbubbla som gav honom en första aning om all den skönhet, lycka och livsglädje som dittills varit dold för honom.

   Försiktigt sträckte han ut handen och bröt stjälken. Sedan bar han blomman framför sig som någonting heligt, som en vit, genomskinlig kristallkalk fylld med minnen av vad han nyss upplevt, fylld med strålande blå himmel, oändliga gröna ängar, med alla glada förhoppningar, all den saliga förväntan hans hjärta kunde rymma. Han visste inte vad han skulle göra med den, han ville bära den, bära med sig hem en bit av dagens sagovärld.

   Vid spårvagnen studsade han: hur skulle han nu komma hem? På bufferten kunde han inte sitta, blomman kunde ju bli skadad. I närheten stod en tjock gubbe som verkade vänlig: tänk om han kunde be honom att...

  Gubben vände sig mot gossen, han måtte ha varit på gott humör, för han tog genast fram tjugo öre och gav dem till pojken.  "Ska du åka hem? Jovisst, här får du tjugo öre! Och låt maskrosfröna flyga före!"
 
  Skrattande blåste han på blomman, så att det genomskinliga klotet brast och fjunen flög högre och högre tills de försvann och bara den tjocka, köttiga stjälken fanns kvar i pojkens hand.

   Pojken stirrade ett ögonblick framför sig utan att fatta. Slut. Borta. Ängen, himlen, friheten, allt. Hans hjärta höll på att sprängas av förbittring. För första gången i hans korta liv skar människornas meningslösa elakhet honom i hjärtat. Han slängde tioöringarna med all kraft i ansiktet på tjockisen och började långsamt, trött och besviken vandra hemåt.

                                                



8 kommentarer:

  1. Vad är författarperpektivet

    SvaraRadera
  2. har novellen några vänd punkter?vilka?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det stämmer, den har vänd punkter. Om du vill veta det så rekommendera jag dig att läsa texten igen och sen om du har övriga frågor kontakta författaren.

      Radera
    2. Hej Anonym. Det kan ju vara svårt att kontakta författaren, eftersom hon inte längre lever, men andra som jobbar med texter och böcker kan säkert vara till hjälp.

      Radera
  3. Tack för era synpunkter och frågor. Anonym undrar om författarperspektivet och vändpunkter: Eftersom det är en berättelse som beskriver en pojke, så är författaren berättaren och det är berättarrösten vi hör. Vändpunkten är ju naturligtvis när den tjocke gubben blåser iväg den skira maskrosbollen. Vad paff pojken (och läsaren) måste ha blivit.
    //Agneta

    SvaraRadera
  4. Den va bra o så....tyckte den handlade om en maskros.....den va bra. Jag har läst halva den e bra

    SvaraRadera
  5. Var bodde pojken?
    Hur många var de i familjen?
    Vilket transportmedel använde han på sin utflykt?
    När tror du handlingen utspelar sig? Hur kan du veta det? Ge exempel!
    Varför var han så försiktig när han gick ut i gräset.
    Vilken känsla har pojken när han får syn på blomman? Hur vet du det?
    Varför kunde han inte åka hem med spårvagnen?
    Vad gjorde mannen först? Vad gjorde han sen?
    Var han god eller ond? Hur motiverar du ditt svar?
    Vilket är novellens budskap?

    SvaraRadera