fredag 30 december 2011

Det finns fler än jag som tänker på tid...

Charles Dickens till exempel. Han var ju var en populär brittisk författare som levde på 1800-talet, och hade en mycket fattig uppväxt. Han gillade inte orättvisor, och brydde sig även mycket om dem som hade det svårt. Dickens berättelser har ofta sjävbiografiska inslag.
                                                    Lysande utsikter /Lättläst (inbunden)

 Lysande utsikter är en av hans mest kända böcker, och där kan vi läsa följande:

  "Det var en minnesvärd dag för mig, för den förändrade mig mycket. Men, det är detsamma med varje liv. Föreställ dig en utvald dag som plockats bort ur det, och fundera över hur annorlunda dess bana hade blivit. Stanna upp, du som läser detta, och fundera en stund över den långa kedjan av järn eller guld, av törnen eller blommor, som aldrig skulle fjättrat dig om det inte hade varit för den allra första länken på den där minnesvärda dagen."

Även poeten Philip Larkin skriver i sin dikt Days om sin speciella upplevelse av tid:

What are days for?
Days are where we live.
They come, they wake us
Time and time over.
They are to be happy in:
Where can we live but days?

Ah, solving that question
Brings the priest and the doctor
In their long coats
Running over the fields.


Båda utdragen om tid har jag hittat i inledningen av romanen En dag av David Nicholls, 2011.

En dag (pocket)

Så alla ni nu som av en eller anledning har råkat hittat hit min blogg, ha nu ett riktigt gott nytt 2012 med mycket god läsning kring temat tid, eller vad ni nu har för favoritteman vad det gäller skönlitteratur. I´ll be back in 2012!


torsdag 29 december 2011

Hur många bollar klarar vi att hålla i luften samtidigt?

Jag vill återkomma till Bodil Jönssons bok "Tankar om tid" även idag. Eftersom jag har haft glädjen att lyssna på henne under en matematikföreläsning för några år sedan, då publiken nästan bubblade av skratt på grund av hennes lustiga sätt att förklara om hur vi skulle lyckas fånga barns matematikintresse, så tror jag att jag njuter mer av hennes böcker än många andra.

Hon berör saker som är viktiga för mig:
* Vad gör jag med min tid?
* Upplevelsen av brist på tid
* Ställtid
* Negativ stress
* Humor
* Vetenskaplig trovärdighet
* Logiskt synsätt

Jag tycker att vi pratar om tid som om det vore en slit-och slängvara. Jag minns exakt vissa stunder i livet som om de stannat för evigt i mitt minne. Stunder som, när jag befann mig i dem, har tänkt att det rimligtvis borde finnas en möjlighet att stanna tiden. Tiden borde ha kunnat stannats därför att stunden var så fantastiskt underbar. Kan det finnas runt femtio-hundra sådana minnen i en människas liv? Från de första barndomsminnena, till starka naturupplevelser, stunder av inre trygghet, lugn, enorm frihet, kroppslig styrka, stunder av gränslös kärlek till stunder av ofattbar lycka. Mina stunder av lycka vill jag i min fantasi trä upp på ett grässtrå som om de vore smultron. De finns där inne i mitt hjärta, de värmer mig och ger mig då och då en enorm inre glädje. De stunderna kan ingen ta ifrån mig.

Alla bär vi på många, starka minnen som aldrig försvinner. De minnena finns bara där inom oss. Du kan inte överföra dem till någon annan. Det kan ha funnits andra personer där, men de minns ju självklart inte stunden som du. Om de överhuvudtaget minns den alls.



Då önskade vi att tiden hade stått still. Det lyckades ju nästan, eftersom stunden för alltid finns kvar i vårt inre.
                                                             -   -   -

Bodil Jönsson skriver om motsatserna - att ha ont om tid och att ha tidsfrihet (sid 19). Jag har fetmarkerat de ord som jag upplever som viktiga i mitt inre arbete att bli fri från mitt utbrändhetssyndrom. Det som är markerat med fet stil här i texten, är normalmarkerad i boken:

"FRI TID
Antingen man bekänner sig till livslögnen att man har ont om tid eller till den att man har gott om tid, leder ändrat tidsmedvetande till nya prioriteringar i vad man gör och hur man använder sin tid. Personen med den fullskrivna almanackan tvingas notera hur alla markeringar och noteringar slår ut varandra. Hur han måste prioritera och prioritera om. Men även den som vill uppleva tidsfrihet måste prioritera. Välja bort något för att kunna unna sig. Ordna livet omkring sig så att företeelsen fri tid gör entré. Så att man kan tänka och göra nytt. Detta kräver tid och rum och att omgivningen visar mer hänsyn och stör mindre. Och - framför allt - att du slutar störa dig själv och att du upphör med att låta alla dessa små företeelser dominera ditt liv.

   Att ha många bollar i luften betyder inte alls att du måste hålla på med alla samtidigt. Du måste kanske vara ostörd när du fångar dem, en i taget. Sedan kan de ibland få växla i snabb följd, men de får inte bli för många. Var den gränsen går är olika. Själv klarar jag väldigt många bollar i luften betyder inte alls att du måste hålla på med alla samtidigt. Du kanske måste vara ostörd när du fångar dem, en i taget. Sedan kan de ibland få växla i snabb följd, men de får inte bli för många. Var den gränsen går är olika. Själv klarar jag väldigt många bollar men när jag lägger till ytterligare en och så en till kommer det en gräns som är skrattretande tydlig. Passerar jag den så förlorar jag kontrollen och tappar även den enda boll som jag så maniskt försöker hålla fast vid. Förstadierna till detta är att tanke och handling tar längre och längre tid ju fler bollar jag tillför."

                                                        -    -    -


Jag har märkt att när jag har för många bollar i luften slutar mitt känsloliv att fungera. Jag blir en känslolös robot. En äldre lärarkollega, som berättade om sin utbrändhet, förklarade sin ohållbara situation så här:

 - Det var när jag fick barnbarn. Jag åkte in till BB och kände - ingenting. Det var då jag förstod att det här fick inte fortsätta. Jag måste bryta med mitt liv och återhämta mig.

Det är så för oss som arbetar med människor i en för slimmad verksamhet. Vi ger allt till alla andra
runt omkring oss, så att vi en dag märker att vi själva, vårt inre, våra känslor, försvann någonstans på vägen. Vi är bara några tomma skal som mekaniskt utför det som vi har utbildat oss att göra. Och det är en oerhört skrämmande upplevelse.






onsdag 28 december 2011

Bloggarens makt och tankar kring begreppet tid

Två gånger har jag publicerat inlägg här i bloggen, inlägg som jag efter några timmar raderat. Det är en frihet vi bloggare har, att kunna publicera, för att sedan ta bort. Jag ville prova hur det kändes att publicera en liten bit ur min bortglömda 80-talsroman, om det kändes rätt eller fel att offentliggöra mina ord från en svunnen tid.

Första gången kändes det inte bra, det var något som kändes fel med publiceringen här på bloggen. Andra gången jag publicerade den förändrade inledningen kändes det mycket bättre, och den inledningen kunde ha fått vara kvar. Men eftersom vägen till publicering känns så oändligt lång ännu, känns det inte rätt att offentliggöra något som kan ta mig ett år att färdigställa. Så jag raderade båda mina inlägg med vetskapen att det är min egen rätt att göra så, eftersom det är min egen blogg.

                                                              -       -      -

På juldagen körde jag bil från Borlänge till Norbo. Det tar ungefär en halvtimme. På radion samtalade två reportrar från P1s Morgonpasset med fysikern och professorn Bodil Jönsson om begreppet Tid. Jag har varit på en föreläsning med Bodil Jönsson, men då gällde det matteundervisning, inte tidsbegrepp. Hon är en fantastiskt rolig kvinna, en riktigt härlig  galenpanna, även om det inte märks i radioprogrammet. Jag kände att jag ville höra eller läsa mer om hennes tankar om tid, ställtid, bristen på tid och det nutida fenomenet negativ stress.

                             Tio tankar om tid (pocket)  Tio år senare : tio tankar om tid (pocket)

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3328&artikel=4872120

Bodil Jönsson har gett ut två böcker om ämnet tid, "Tio tankar om tid", Brobergs förlag, 1999, och "Tio år senare - tio tankar om tid", Brombergs Bokförlag, 2009. Böckerna är, i mina ögon, oerhört intressanta.

Idag vill jag delge några av hennes kloka tankar om tid, det är det avsnitt i den första boken som berättar om hur hon som naturvetare började fundera på detta med tid (sid 16-17):

--------------
  " För egen del började jag tänka kring detta när jag var drygt 30 år. Jag hade tre små barn och ett spännande jobb - och tiden gick fortare för varje dag.  Jag pratade med en som jag då tyckte uråldrig kvinna - hon hade nog fyllt femtio. När jag lite trevande försökte få ur mig att det kändes så ångestfyllt att tiden gick fortare för varje dag sa hon: "Skall du säga som är så ung! Vänta skall du få se."
   Hennes ord gick jag rakt in. De tog! För är det något som en naturvetare kan så är det att tänka logiskt. Om det nu var så att den accelererande snabbheten, som jag hade börjat lägga märke till, bara skulle bli värre - i så fall var ju snart hela livet slut. Och det ville jag absolut inte, för jag tyckte ju det var så roligt att leva.

TIME-OUT
Ett frö var sått. Jag började i all tysthet mitt privata projekt "stoppa tiden". Jag provade ett mycket verksamt medel, nämligen att under en period göra ingenting i stället för att fara runt som en skållad råtta. Nåja, ingenting och ingenting. Jag är ju som jag är, så det var väl en hel del i alla fall.
   Till det yttre såg det ut så här. Efter jul tog jag en time-out från jobbet på nästan två månader. ...
Jag var inte sjuk, inte utbränd, inte deprimerad. Jag skulle bara stoppa tiden. Första veckan städade jag vinden och började förbereda för att slipa om parkettgolv, men efterhand lugnade jag ner mig. Jag var kvar hemma hela tiden. Det var viktigt. Inte resa bort, inte göra något alternativt, bara vänta. Och då kom tidsevigheten så sakta tillbaka. Paniken "vad var det jag skulle göra, vad är det jag har glömt" och ångesten "men, men, men, tomt, tomt, tomt - vad ska jag göra nu"  tonade bort undan för undan. Faktum är, när jag ser tillbaka, att tiden aldrig har gått så fort för mig som den gjorde före den där time-outen. Dessutom inbillar jag mig att knepet skulle fungera igen. Om jag åter känner mig som en ekorre i hjulet skulle jag nog kunna ta en lång time-out igen och därmed återvända till ett liv i hyfsat harmoni med tidsvågen.
   Till vardags återanvänder jag ständigt det gamla knepet fast i liten, liten skala. Så klart att livet kör ihop sig för mig också. Alltför ofta. Men jag känner igen det och jag kan oftast dra mig undan en liten bit, andas och börja om igen. I ett annat tillstånd."

                           
Det här kändes så spännande för mig! Tänk att kunna stoppa tiden! Det här vore intressant att testa i en tid när allt ska gå så fort, så mycket ska uträttas, så mycket ska hinnas med. Frågan är, om vi skulle klara det?

torsdag 22 december 2011

Framtidsdrömmar

Vad vore livet utan att ha drömmar? Redan små barn kan berätta vad de drömmer om, vad de tänker på, vad de önskar sig för leksaker, vilka vänner de vill leka med eller vad de vill göra som vuxna. Oftast är det väl materiella ting de funderar över, men även tankar och funderingar om den vuxna världen finns där.
- Jag ska bli sångerska när jag blir stor!
- Jag ska bli hockeyproffs!
Drömmarna är många, ofta är de beroende på genustillhörighet, men de är också beroende var i världen barnet bor.

Den svenska fadderorganisationen Barnfonden gör tillsammans med sitt internationella nätverk Child Fund Alliance, en årlig undersökning bland 4600 barn i åldern 10-12 år från 36 utvecklingsländer och 8 rika länder, om vad de tror om sin framtid.

Skillnaden är slående.

2 av 5 barn i rika länder vill bli idrottsstjärnor eller artister.

2 av 5 barn i utvecklingsländerna vill bli läkare eller lärare.


Det är väldigt tydligt barn i utvecklingsländer ser skolan som en chans att få ett bättre liv, medan barn i rika länder ser skolan som en självklarhet. För barnen i utvecklingsländerna är det inte lika självklart.

- Undersökningen visar att barnen där förstår att utbildning är deras chans till en bättre framtid, det är hoppingivande, säger Carolina Ehrnroot, som är generalsekreterare i Barnfonden. Barnfonden arbetar för att barn i fattiga länder i Afrika, Asien och Latinamerika ska få gå i skolan och få tillgång till hälso- och sjukvård. Det går bra att läsa mer här om deras arbete i utvecklingsländerna: http://www.barnfonden.se/  På deras hemsida kan vi läsa att ett flertal barn drömmer om det som behövs för att förbättra livet för dem - som att få äta sig mätta, gå i skolan eller få medicin när man är sjuk. Saker våra barn bara tar som självklart.

Även barnens syn på själva utbildningen är en viktig fråga, främst för dem i utvecklingsländerna. Där svarar nästan varannat barn att det första de skulle göra om de blev president eller statschef var att förbättra skolan. De vill bygga skolor och ge alla barn chans att gå i skolan. I de rika länderna är det däremot vart fjärde barn som svarar att skolan behöver förbättras, 26 %. I Sverige är siffran lite högre, 28%. Bland barnen i de rika länderna är det då förändringar som gäller att få mindre med läxor eller kortare dagar som är den viktigaste förändringen.

Undersökningen genomfördes under juli till september i år och barnen intervjuades individuellt.
(Källa: Dagens Nyheter söndagen den 18 december 2011)



Jag skulle vilja att även fler av våra barn ska förstå att det är en fantastisk chans att gå i skolan. I skolan får de alla chansen att utvecklas inom olika områden, de får lära sig spännande saker, de får se hur saker och ting hör ihop.

När ett ämnesområde i skolan går emot sitt slut så brukar jag fråga barnen om det inte har varit roligt att lära sig mer om det ämnet.
- Nej, roligt? Nej, det har det inte.
Så brukar svaret lyda.
- Men tror du inte att du någon gång kommer att ha användning för det här du har lärt dig nu? brukar jag fråga.
- Kanske. Nej, det tror jag inte att jag kommer att ha.
- Men om du i framtiden kommer att stöta på det här igen, kan det inte vara skönt att redan kunna lite om det då?
- Nej, tror du? Nej, det vet jag inte.
- Så du tycker alltså att det här du har lärt dig nu, blir en tung börda för dig att bära med dig i din ryggsäck? En jobbig kunskap alltså?
- Nej. Nej, det är det ju inte så klart.
- Det låter bra det. Du ska nog se att du någon gång kommer att stöta på det här igen, och då kommer du att komma ihåg att det här känner du igen, och det här kan du faktiskt redan en hel del om. Bra va?
Så brukar jag avsluta samtalet, och samtidigt ge dem en klapp på axeln. De ska bara veta att det mesta vi arbetar med i skolan, kommer de att möta igen, på ett eller annat sätt.

Ibland tror jag att eleverna tycker att jag är helt knäpp. En riktigt knäppgök som tjatar om detta om att det måste vara så tungt och jobbigt för dem att bära all denna tunga kunskap som de får lära sig i skolan. Jag brukar illustrera det med att visa hur tung kunskapsryggsäcken kommer att bli, när vi fyller den med nya ämnen och teman. Då brukar de se smått förvirrade ut, och vet oftast inte vad de ska svara. Vilken pajas till lärare de har!

Men jag vill få dem att vakna. Jag vill att de ska förstå att det de lär sig här och nu i skolan inte är någon tung börda, utan något som kan hjälpa dem längre fram i livet. Men tydligen har det inte gått in riktigt ännu, så jag får väl fortsätta att tjata och stega fram med min tunga ryggsäck, så att de förstår innebörden av kunskap.

För kunskap är det bästa vi kan ge åt alla våra barn, rika som fattiga. Vi vet väl alla att det kunskap som är makt? Att äga orden är makt. Att kunna förklara sin ståndpunkt är makt. Inte en negativ makt, utan en makt att äga sin egen framtid, sin egen förmåga att förändra.

Idag står det på DNs framsida att en 35-årig bloggare i Ryssland står beredd att utmana Putin i kampen om presidentsposten.
"Navalnyj har i flera år fört korståg mot korruptionen i det ryska samhället på sin populära blogg och det interaktiva projektet Rospil, som kallats Rysslands Wikileaks." http://www.dn.se/nyheter/varlden/bloggare-ska-utmana-putin-i-valet

Så vem vet vart de viktiga orden för oss?

måndag 19 december 2011

Är det inte dags att protestera?

Det finns en kvinna i vår kommun som alltid står på barnens sida. Hon är skolkurator och arbetar då naturligtvis med de skolbarn som faktiskt mår sämst av alla, och därför behöver en kurator för att klara sin skolgång. Då och då sänder denna kvinna in en insändare till lokaltidningarna, och vi ute på skolor och förskolor nickar igenkännande när vi läser hennes väl valda ord. Det hon skriver är inte långa inlägg, men hennes ord är så rätt, så avslöjande, och så exakt på pricken hur vi ser det, vi som arbetar med barnen varje dag. Vi skulle kunna säga att hon är lite av en idol för oss ute på skolorna och förskolorna tack vare att hon vågar sticka ut näsan och kritisera den skola som finns idag.

Förra veckan hittade en kollega på jobbet ännu ett guldkorn från henne i lokaltidningen, kopierade den i kopieringsapparaten, och nu sitter insändaren mitt på dörren ut från personalrummet.

-----------------------

Problematiserar barnen i stället
* När neddragningarna började i skolan, blev barngrupperna större och skoldagarna förlängda vilken ökade diagnoserna på barnen drastiskt. I stället för att analysera en verksamhet som barnen uppenbarligen inte orkade med valde man att problematisera barnen.
  Sedan har nedskärningarna fortskridit.
  Lärarna som har fått en omöjlig uppgift börjar nu känna av pressen och stressen. Men när de till slut inte orkar längre väljer man samma synsätt. I stället för att analysera och åtgärda arbetsmiljön skickar man remiss till företagshälsovården och betraktar problemet som individens och inte organisationens.
  Håller vi på att skapa ett samhälle enbart för de extremt tåliga och okänsliga? Ska vi driva projektet så långt att en stor del av barnen och lärarna blir betraktade som sjuka?
  Vid vilket sjuktal eller diagnostal ska vi börja fundera över om det kan vara något annat fel än brister hos individen?
  När kommer en majoritet av de anställda i offentlig sektor och dess kunder, elever och vårdtagare att vara drabbade? Är det inte dags nu att protestera?
Kerstin Bengtsson-Norén
skolkurator
--------------------

Jag kan inte gör annat än att le... Jag är inte ensam.




söndag 18 december 2011

Hur långt kan man gå utan att straffas?

Ibland är jag rädd för att jag ska få repressalier för det jag har skrivit. Jag är oerhört kritisk till hur den svenska skolan sköts, och jag är oerhört kritisk till hur de kommunala skattepengarna fördelas i den kommun där jag arbetar och bor. Jag skulle önska att våra barn fick uppleva samma skola som den vi mötte under 70-talet. Jag började skolan i Avesta kommun 1968, lämnade Avesta 1974, fortsatte sedan min skolgång i Borlänge kommun, fram till att jag gick ut gymnasiet 1980. Den skolan jag gick i är inte samma skola som den skola som finns idag. Saker och ting håller på att rätta till sig, ja, men allt är långt ifrån bra som det är nu. Resurstilldelningen till exempel. Så tro inte att skolan idag är som den du själv gick i. Det finns likheter, men det finns också olikheter. Den ständiga bristen på pengar till exempel.

Det är därför jag ibland känner rädsla över att jag går ut offentligt med vad jag tycker och tänker här i bloggen. Den rädslan slår ner i mig med näbbar och klor, den får mitt hjärta att slå snabbare, mina andetag att påskyndas, men jag lugnar ner mig efterhand. Jag måste ju få pysa ut min irritation någonstans. Att gå ut offentligt kanske inte är det smartaste valet, men vad ska mina tankar göra i en byrålåda? Ingenting. Så jag går ut offentligt med mina åsikter. För jag står för varenda ord jag skriver.

Det är utbrändheten som har gjort mig till den jag är idag. En verksamhet som så hårt slår emot de anställdas hälsa, genom så kraftiga nedskärningar som det varit de senaste åren, ska inte få finnas. Jag är oerhört kritisk till att barn med särskilda behov inte får den resurstilldelning som de har rätt till, och jag mår till och med dåligt av detta. Men som tjänsteman i den offentliga sektorn måste jag vara lojal emot min arbetsgivare och tiga om verkligheten. Trots att den är helt åt pepparn. Men jag kan inte tiga för barnens skull, för de utbrändas skull, för hela den sektor som ska bekostas av skattepengar. För den är totalt feldimensionerad.

Pengarna räcker bara åt det nödvändigaste, resten får vara. Det är en låt gå-mentalitet där pengarna styr kvalitén, inte regelboken. Och detta gör att vi som arbetar i den offentliga sektorn vacklar mellan att knyta an till låt-gå mentaliteten eller fortsätta kämpa för en bättre kvalitet i skolan. Men vi klarar det inte med den resurstilldelning vi får idag. Vi räcker inte till för eleverna helt enkelt. Hur vi än gör räcker vi inte till.

Under en skoldebatt som Dagens Nyheter hade ordnat i våras i Stockholm var det en av debattörerna som sa någonting så här:
  -  Skolverket sade till oss 1994, när Lpo 94 kom, det här är er nya läroplan. Det här är det redskap som gäller från och med nu. Men de gav oss inga nycklar eller någon vidareutbildning om hur den nya läroplanen skulle användas. Skolverket slängde oss rakt ut i sjön, och vände oss sedan ryggen, utan att ge oss hjälpmedel att hålla oss över ytan eller lära oss hur vi skulle simma. Sedan har Skolverket stått med ryggen emot oss, ända fram till att det framgick att svenska elevers resultat i läsförståelse, matematik och naturvetenskap har rasat i placering internationellt sätt. Då började det hända saker.

I min oro för att jag ska straffas för mina åsikter, har jag börjat samla på mig tidningsklipp om hur det egentligen står till med den där lojaliteten emot arbetsgivaren. Vad får vi offentliggöra och vad måste vi tiga om?



I Dagens Nyheter för ett par veckor sedan, den 27 november, när Carema-avslöjandena inom äldrevården skakade om Sverige som mest, var det ett inslag om hur långt en arbetsgivare kan driva sina anställda utan att de kan offentliggöra sin kritik:

" Så vågar du larma om fel på jobbet
DN:s avslöjande om missförhållandena på vårdföretaget Carema hade aldrig hänt om ingen vågat larma. Men vågar man säga ifrån? Vad ska man tänka på för att inte råka illa ut? DN Jobb berättar om vad som gäller för dig som är privat eller offentligt anställd.

Rätten för offentliganställda att anonymt kunna slå larm har en stark historisk tradition i Sverige. Men den har delvis satts ur spel på senare år i och med att allt mer skattefinansierad verksamhet läggs ut på entreprenad. Debatten om detta har pågått i många år i riksdagen och i en rad utredningar. Men alla förslag om att utvidga meddelarfriheten till privat verksamhet har hittills stoppats av politikerna med motiveringen att det inte går att kombinera med näringslivets behov av att värna affärshemligheter.
I förra veckan efter den stora rapporteringen om missförhållanden i privat vård, gav regeringen besked att det ska utredas på nytt.

...

Organisationsforskaren Per-Ola Börnfelt håller tillsammans med juristen Susanne Fransson på att slutföra en undersökning om yttrandefrihet i vård- och utbildningssektorn. På hela 40 procent av de undersökta arbetsplatserna fanns chefer som signalerade till medarbetarna att det är olämpligt att prata med medier eller klaga hos facket.
Det finns också en ny trend som enligt Per-Ola Börnfelt beror på konkurrensutsättningen av utbildning och vård. Den enskilda medarbetaren tystar sig själv för att värna ett varumärke.
– Lärare berättar för oss att de avstår från att prata med föräldrar och andra om resursbrist, mobbning, hot eller våld. Om problem kommer ut får skolan färre elever och resurserna minskar ännu mer, säger Per-Ola Börnfelt."
Sara Stenman

Fakta: Detta gäller om du väljer att larma
Alla anställda
Har lojalitetsplikt mot sin arbetsgivare.
Anställd inom vård och socialtjänst ska alltid börja med att göra anmälan om missförhållande enligt Lex Maria respektive Lex Sarah. Då ska arbetsgivaren utreda, åtgärda och eventuellt anmäla vidare till Socialstyrelsen.
Om arbetsgivaren inte agerar kan man begära hjälp av facket angående arbetsmiljön.
Det är svårt att bevisa att löneutveckling eller karriär har bromsats på grund av att man framfört kritik.
Det finns inget absolut skydd mot att bli av med jobbet för att man framfört kritik. Man kan bli utköpt av arbetsgivaren enligt paragraf 38 i LAS och kan få 6–32 månadslöner i skadestånd beroende på anställningstid.

Offentligt anställd
Yttrandefriheten är starkare än lojalitetsplikten.
Har rätt att prata om verksamheten anonymt med journalister – meddelarfrihet och meddelarskydd.
Chefen får enligt lag inte försöka ta reda på vem som har haft kontakt med medier – efterforskningsförbud.
Arbetsgivaren får inte straffa den som slagit larm - repressalieförbud.
Får ändå inte avslöja uppgifter som har stark sekretess, till exempel med hänsyn till patients integritet eller rikets säkerhet.

Privat anställd
Lojalitetsplikten mot företaget är starkare än yttrandefriheten.
Har anonymitetsskydd. Har rätt att tala med medier under anonymitet.
Kan bli uppsagd om man skadat företaget, till exempel genom att sprida information som skadar företaget – även om den är sann.
Om missförhållanden är tillräckligt allvarliga har man enligt domar i Arbetsdomstolen, ändå viss rätt att slå larm även om det skadar företaget.
Se till att du tagit upp din kritik tydligt med chefer innan du pratar med journalister eller andra utanför företaget.

Källa: Susanne Fransson, docent rättsvetenskap, Göteborgs Universitet

fredag 16 december 2011

Sjukvårdsförsäkringar - är de till för alla eller bara för de friska?

Det kanske inte alltid är så lätt att teckna en föräkring? För ett par månader sedan var jag på en försäkringskväll som mitt fackförbund ordnade, där de tog upp aktuell information om sjukförsäkringar och pensionsförsäkringar. Det kändes angeläget att få ta del av den informationen, tänkte jag, och cyklade iväg till stadshuset i höstmörkret.

Informationen var aktuell och bra. Jag åkte därifrån en dryg timme senare uppfylld av nyheter och med fickan var full av gratisreklam; reflexer, en regnponcho, ett litet plåsteretui och fullt med reklambroschyrer. Jag ville skaffa mig två saker, en bra sjukförsäkring och en genomgång av mina pensionspengar, så att jag inte kommer att sitta där på en parkbänk vid fyllda 67, och vänta på att fattigmanspensionen ska trilla in på lönekontot.




Innan jag lämnade lokalen fyllde jag alltså i två blanketter. Det ena var en förfrågan om utökat sjukförsäkringsskydd, med högre skydd vad gällde operationer och bättre villkor vid långtidssjukskrivning. Det fanns också en jour kopplad till sjukförsäkringen, dit vi kunde ringa dygnet runt om vi ville ha sjukvårdsupplysning. Jättebra, tänkte jag, med tanke på den service man får när man ringer landstingets sjukvårdsupplysning. Landstingets sjukvårdsupplysning har många gånger en ovanligt lång väntan i luren, samtidigt som den som ringer inte alltid får så bra hjälp. Jag minns när jag var höggravid med tredje barnet i november 2000, och jag fick bihåleinflammation ett par dagar innan beräknat förlossningsdatum. I panik ringde jag och berättade om mitt prekära läge. Då undrade kvinnan i den andra änden av luren om jag hade förlossningsskräck, eller om jag verkligen hade ont i bihålorna. Va? Det enda jag ville ha var en dunderkur med pencillin, för jag hade ingen lust att föda barn med sprängande bihålor.


Blanketter att fylla i från både pensionshandläggaren och sjukvårdsförsäkringen kom ganska omgående per post. Blanketterna var lätt att fylla i, och jag var helt ärlig, som man ska vara med denna typ av blanketter. Jag kryssade att jag hade besökt läkare de senaste fem åren och att jag åt medicin regelbundet. Jag opererade bort min sköldkörtel år 2002, så jag äter Levaxin varje dag för att få min dagliga dos av sköldkörtelhormon. Sedan tar jag magkatarrsmedicin när jag känner av att jag håller på att få magkatarr, det är när jag får för stressigt på jobbet, och magkatarren avtar snabbt efter ett par tabletter Omeprazol. Helt normala saker, tyckte jag. Jag fyllde i varför jag besökt läkare de senaste fem åren, jag uppgav sömnsvårigheter, magkatarr och stressymptom. Jag var ärlig och skrev att jag besökt en psykolog en gång också, våren 2009, det kändes ju som så länge sedan.

Ett nytt brev kom i retur där jag skulle fylla i hur allvarliga mina sömnsvårigheter hade varit, hur svår min magkatarr hade varit och varför jag besökt en psykolog. OK, tänkte jag och fyllde i att jag hade haft utbrändhetssymptom våren 2008 - sommaren 2009. Ärlig som jag är varken förskönade jag mina problem eller förstorade dem. Ärlighet varar väl längst, eller hur?

Ett par veckor senare kom domen. Jag var inte frisk nog att få ta del av deras sjukvårdsförsäkring p.g.a. mina tidigare problem med utbrändhetssymptom. Ville jag ringa och fråga något om varför jag fick avslag på min ansökan fick jag ett telefonnummer till en försäkringshandläggare.

Jag ringde aldrig och frågade försäkringshandläggaren varför jag ansågs vara för klen för att få ta del av deras försäkring, men jag känner mig verkligen illa till mods efteråt. Hur ser försäkringsbolagen på oss människor som tidigare har uppvisat tecken på stressymptom? Är vi en andra gradens samhällsmedborgare? Är vi inte värda att teckna en försäkring som kan ge lite guldkant i livet när vi blir sjuka eller behöver medel till en operation i ett annat land? Trots att jag är en enormt frisk människa, jag har sällan mer än fyra - fem sjukdagar per år, jag håller mina stressrelaterade problem i schack och kan hantera dem, jag äter enormt lite medicin, jag dricker ytterst lite med alkohol och inte ens röker, så ses jag inte som frisk nog av detta försäkringsbolag. Jag håller mig fysiskt i trim, tränar regelbundet och har god kondition. Ändå klarade jag inte av kriterierna för försäkringen. Det känns faktiskt ganska konstigt.

Hur gick den med pensionsförsäkringen då? Det gick fint. Inga problem där inte. Jag ses som frisk nog för att få teckna en pensionsförsäkring för att få upp mitt månadsbelopp till pensionsdagen. Det är väl tur att något bolag vill ha mig med på tåget?

lördag 3 december 2011

Lyckan med att ha ett kreativt arbete

Jag blir så glad när människor jag känner frågar mig om jag inte ska skriva något i bloggen snart. Det värmer så gott att jag har vänner och läsare som tycker om det jag skriver, och jag blir så glad över att höra att de tycker om att läsa bloggen för att de tycker att jag skriver så bra. Tyvärr blir det inte så mycket under de perioder som jag arbetar. Mitt yrke kräver så mycket av mig, att jag är alldeles slut på kvällar och helger. Men ändå är jag nöjd, eftersom jag vet att jag har gett allt vad jag kan till mina elever. Som lärare är det 100 procents arbetsinsats som gäller för att hinna med, någon slötid finns inte att få ut under arbetsdagarna. Det passar mig som hand i handske, jag tycker om att dagarna går fort, och jag har oftast väldigt roligt på jobbigt. Det är viktigt för mig.

Min man berättade för mig i morse att en kvinna på hans jobb har tagit tjänstledigt en dag i veckan för att få tid att skriva på en påbörjad bok. Den kvinnan har en inre dröm om att bli författare, en dröm som hon nu hoppas att hon kan hinna med parallellt med det vanliga jobbet.

Jag kan lova att den inre drömmen delar hon med många. Vi har väl alla drömmar om att göra något annat? Vi bär väl alla med oss hemliga drömmar om olika yrken som vi burit med oss sen vi var små?



Jag hade som ung några yrkesinriktingar som jag hoppades att jag skulle få ägna mig åt i livet. Det var kreativa yrken som lockade mig, jag drömde om att bli författare, journalist, copy writer eller arkitekt. Jag hade inga som helst tankar på att jobba med människor, märkligt nog. Det var ingenting som lockade över huvud taget, att jobba med skrikiga och bråkiga ungar, det kunde väl ändå inte vara något för en sån som mig? Det konstiga är ändå att jag hittade rätt då jag valde lärarjobbet. Jag kan faktiskt säga att jag älskar mitt jobb som lärare i grundskolan, lärarjobbet är ett oerhört kreativt och aktivt yrke, och jag inte kan tänka mig något bättre för kreativa människor som jag själv.



Insikten om att jag passerat 50 har nu kommit för att stanna. Jag står inför ett dilemma som jag säkert delar med enormt många människor runt om i världen. Ska jag fortsätta att satsa på mitt yrke, eller ska jag satsa på mitt författarskap? Jag måste ju säga att det är underbart att ha en inkomst som rullar in varje månad, hur skulle det vara att ständigt gå med ett tomt konto på banken? Jag har några påbörjade romaner i mina gömmor, som jag vet kommer att kunna utvecklas till något riktigt bra, bara jag satte mig ner och började skriva. Men tiden finns inte, det är bara att inse. Tiden rinner iväg, timme för timme, dag för dag, vecka för vecka, månad för månad. Jag har ju förstått nu att livet inte finns för alltid. Jag måste fatta ett beslut och välja snart, innan jag blir alldeles för gråhårig och gaggig. Den tiden kommer, jag är väl medveten om det.

Men än så länge ångrar jag inte mitt yrkesval, det har varit tufft och oerhört stressigt vissa år, men oerhört lärorikt och utvecklande på många olika sätt. Jag har insett att jag inte kan ge 110% av mig själv i jobbet, så jag har taggat ner på mina ambitioner nu, och gör det jag måste göra för att stå pall resten av mitt yrkesliv. Att vara lärare är oerhört roligt, och framför allt nu, efter 27 års arbete med barn, kan jag vila mycket på min yrkeserfarenhet. Det är tryggt och skönt. Jag vil absolut inte arbeta så hårt igen att jag hamnar där jag var 2009, rakt på väg emot mitt livs kraschlandning. Men jag är medveten nu om de varningssignaler som jag känner i kroppen, då backar jag och drar mig tillbaka. Jag måste för att överleva. Det vet jag, det vet mina arbetskamrater och min chef. De vet att jag varit nära väggen, och det känns tryggt. Jag är trygg där jag är, för de känner mig så väl. Kan en arbetsplats bli bättre än så?

Jag har inte alltid jobbat som lärare. Jag har haft några andra "ungdomssynder", innan jag började att utbilda mig till grundskollärare 1988. Mitt första riktiga jobb var som tidningsreporter på Borlänge Tidning, där blev jag kvar i ett par kreativa år, innan den ungdomliga rastlösheten slog till och jag flyttade ifrån Borlänge till Stockholm. Vi var många som lämnade småstaden för att prova på något annat, och det visade sig att det fanns en hel koloni av dalmasar och kullor där nere som var pigga på att knyta kontakter med varandra.

Jag flyttade till Stockholm i januari 1982. Jag lämnade Stockholm i december 1990, och återvände med man och en liten dotter tillbaka till den småstad där jag levde som tonåring. Det valet har jag inte ångrat. Jag trivs jättebra med småstadslivet, allt är nära och finns tillgängligt. Stockholm finns där med sitt utbud bara två och en halv timmes resa bort, när vi känner att vi behöver lite högre puls. Men det känns inte så viktigt, faktiskt. Det är tiden som är viktigast, och att få ut så mycket som möjligt av den tid vi har. Tiden ska inte slösas bort, utan användas väl. Det är det viktigaste just nu.

söndag 6 november 2011

Mindfulness på schemat - att lära sig av hantera sin stress för livet

Jag har insett att jag har ett oerhört stressigt yrke. I en undersökning som TCO nyligen har gjort har det framkommit att lärare arbetar mest övertid och har minst möjlighet av alla tjänstemannagrupper att påverka sin arbetstid. Det visar en statistiksammanställning som TCO har gjort. Vi har svårt att släppa jobbet när vi är hemma, över 70 procent säger i undersökningen att att lärare inte kan koppla bort arbetet när de är lediga.
http://www.lararnasnyheter.se/lararnas-tidning/2011/11/03/larare-stressar-mest

För att klara av yrket måste vi få hjälp att hantera all denna inre stress. Försök pågår på olika håll i landet, och för mig känns det viktigt att få ge hur olika skolor ger sina anställda och elever redskap för att kunna hantera situationen:

I Lärarnas Tidning nr 17, kunde jag läsa om ett nytt grepp som har lanserats på Farsta gymnasium, mindfulness på schemat. På sidan 22 i min fackliga tidskrift, kunde jag läsa om att skolan sedan 2009 har fått elever och lärare att lära sig konsten att kontrollera sin inre stress genom olika övningar. Mindfulness, medveten närvaro eller sinnesnärvaro på svenska, är ett sätt att hantera stress genom att vara fokuserad, men att ändå ha en avspänd uppmärksamhet på de egna tankarna – utan att döma och värdera. Mindfulness är inte bara en metod för att snabbt komma ner i varv. Det handlar också om att vara medveten och närvarande i vardagliga situationer.

Målet med sinnesnärvaron är att stärka jaget, att minska upplevelsen av stress och att leva mer i nuet. Övningarna har inget filosofiskt eller religiöst innehåll, och meditationen sker utan mantra. Metoden verkar minska och förebygga stress. Mindfulness har prövats i flera vetenskapliga studier som visar att träning ger positiva psykologiska effekter, till exempel i form av ett större inre lugn.
När vi blir stressade börjar vi ofta att älta saker. Målet med övningarna är att koncentrera sig på det som är viktigt och på det som vi själva kan påverka, annat måste vi lära oss att släppa problemet.



I vårt yrke finns det hela tiden en mängd saker som man kan reagera på, men det är viktigt att veta att allt går det inte att påverka. Vi måste bli bättre på att välja bort det som inte rör oss.

I artikeln är det eleverna på handelsprogrammet som får möta hälsopedagog Hanna Edgren. Efter att eleverna har tagit av sig skorna, tagit plats på varsin matta på golvet, och intagit ryggläge, så inleder hälsopedagogen med att hälsa dem välkomna.

Jag läser vidare:

"Hanna Edgren vill att eleverna tänker på ett berg. Hon uppmanar dem att tänka på bergets färg och form, hur det ser ut när solen går upp och ner, när det passerar moln och regn.
 - Om dina tankar far i väg så gör det ingenting, för dem bara tillbaka till berget igen, säger Hanna Edgren. ....  Fokus har legat på korta övningar som passar att använda i klassrummet och tanken är att lärarna så småningom ska klara sig själva. ... Några klasser har kommit till avslappningsrummet regelbundet, tre gånger i veckan under ett halvår. "

"Ett första steg är att eleverna ska förstå hur kroppen, våra tankar och våra beteenden förändras när vi är stressade.
  Nästa steg är att lära sig att hantera stressen, få distans till sina tankar och acceptera att livet inte alltid är toppen.
  - Över allt matas vi med att vi ska vara så lyckliga hela tiden. Men livet ser ju inte ut så, det går upp och ner och det är helt normalt att oroa sig över vissa saker, säger Hanna Edgren."

Två elever är intervjuade och de tycker att stunderna med mindfulness har lärt dem att känna igen stress och kunna hantera den. En av eleverna i åk 3 beskriver det så här:

" - Innan kunde jag känna om något var fel men jag visste vad det var. Nu kan jag göra en övning och försöka tänka ut hur jag ska lösa det som stressar mig. "

Det är själva lotsningen mot medveten närvaro som är målet med övningarna. Artikeln avslutas med tips på böcker som lärare kan inhandla för att jobba med stresshantering i klassen.

En annan artikel i Lärarnas Tidning den 10 juni beskriver hur lärarna på Beckombergaskolan har fått coachning i stresshantering. Där erbjöds personalen en kurs i mindfulness av sin arbetsgivare. Ett år senare tycker många att de klarar av stressiga situationer bättre. Jag citerar en bit ur artikeln som ligger ute på nätet:

http://www.lararnasnyheter.se/lararnas-tidning/2010/06/10/mindfulness-far-larare-slappna-av

" — Det här är en jättebra skola. Alla trivs. Varje år gör vi en psykosocial enkät och vi toppar på de flesta områden. Utom när det gäller stress och hög arbetsbelastning. Där hade vi inte lika bra resultat, berättar Inger Haglund som är barnskötare på skolans fritids.

Lärarna på Beckombergaskolan är inte ensamma om att vara stressade. I en undersökning som Lärarnas tidning gjorde för drygt ett år sedan uppgav över 70 procent av Sveriges lärare att de känner sig stressade en eller flera gånger under en vanlig vecka. Lika många uppskattade att arbetsbördan ökat markant de senaste tio åren. Många upplevde en känsla av otillräcklighet, irritation, koncentrationssvårigheter och sömnproblem. ....

Kursen bestod av sju kurstillfällen, före och efter sommarlovet, med uppgifter att göra mellan varje gång och över sommaren."



" Mindfulness, eller medveten närvaro, handlar om att öka vår medvetenhet kring vad som pågår här och nu och att rikta vår uppmärksamhet mot det vi vill. Något som ofta är betydligt svårare än det låter. Den mänskliga hjärnan har en tendens att antingen vilja uppehålla sig i det som varit — förlora sig i minnen eller älta ouppklarade saker — eller tänka framåt — genom att drömma eller planera.

För att träna sig i att vara närvarande i nuet fick lärarna på Beckombergaskolan en rad övningar som efter hand har utvecklats till verktyg att ta till i vardagen:

ANDNING. Andas och går igenom hur det känns. Börja med magen och går vidare upp i lungorna till näsan.
KÄNNA. Bli mer uppmärksam på dina tankar och känslor.
SMAKA. Hur smakar ett äpple egentligen?
LUKTA. Känn dofter.


— När jag blir stressad börjar jag ofta att älta saker. Nu tycker jag att jag lättare kan koncentrera mig på det som är viktigt och på det som jag kan påverka, annat kan jag släppa, säger Nahid Ayat."

Det här verkar fungera, och är något som jag vill ta till mig i min läkeprocess tillbaka till en hel människa. Vi får väl se vad som händer, jag vill nu beställa böckerna som visar vägen till ett lugnare inre liv, för att prova detta själv.

lördag 5 november 2011

Min inbyggda känslobarometer

Det är märkligt hur det har blivit. Jag har under årens lopp blivit allt bättre på att läsa av människor. Träffar jag en människa, pratar en stund med den, känns det som om jag vore en spårhund. Några minuters samtal och min människobarometer är på och analyserar. Det här är ingenting som jag vill ska hända, men det händer hela tiden. Varje dag, året om.

Denna avkännare kan nosa upp minsta lilla vibration av osäkerhet eller lögner. Efter alla år som lärare har jag märkt att min lögndetektor är alltid på, min vibrationsdetektor likaså. Det är säkert en egenskap som jag har utvecklat genom åren i yrket, vi måste lära oss att tyda barnen för att försöka förstå vad de tänker och känner, se deras känslospel för att veta om vi kan gå vidare eller om vi måste backa. Att vara pedagog är ett finlir som en urmakare, fast på det känslomässiga planet. Det gäller att hitta luckorna hos barnen, sätta in rätt förklaring eller puff åt rätt riktning, och sedan peppa dem exakt lagom mycket.

För mycket peppning, och de vägrar fortsätta. För lite peppning, och deras intresse stannar upp. Det här lär man sig efter alla år tillsammans med olika klasser och olika elever. Genom att titta noga på eleven, betrakta dess minspel och sedan bedöma dagsläget, går det att bedöma hur mycket eller lite de kommer att jobba under dagen. Det går att se i deras ögon om de mår bra eller dåligt. Jag känner i luften om de är stressade eller lugna. Jag läser av det inre känslospelet som om det vore en klocka. Det är faktiskt väldigt märkligt hur bra jag har blivit på det här.



Detta har inneburit att jag också har blivit bättre på att läsa av vuxna också. Under ett samtal med en bekant eller en kollega läser jag av ansikten, röster och ögon. Det är otäckt vad jag kan se när jag läser av ett ansikte, jag ser osäkerhet, stress, prestationsångest och lögner. Jag ser naturligtvis också att de som mår bra innesluts av ett lugn, ett självförtroende och en god självkänsla. De utstrålar lugn och harmoni. Men även lugna och trygga människor kan visa luckor ibland. Fråga mig, jag ramlar själv ner i dessa luckor när jag får för många pålagor och blir för stressad. Då rasar det mesta ihop.

Människor som inte tittar på mig när vi pratar klarar jag inte av att umgås med, det känns jobbigt. Jag förstår att det är av blyghet eller osäkerhet, men jag är inte van vid att människor inte kan titta på mig när vi möts. Barn som är blyga kan vändas till oblyghet genom uppmuntran eller humor. Vuxna är det värre med. Deras blyghet sitter väl så djupt rotad att det är svårt att förändra.

Igår träffade jag en före detta kollega. Vi pratade en stund utanför jobbet och jag blev alldeles kall inombords. Med en gång var min inbyggda känslobarometer på. Jag kände med en gång att under hennes fasad rasar ett inre krig. Efter bara några minuter kunde jag konstatera att hon inom en snar framtid kommer att gå in i väggen, jag lovar. Hela hon var som ett darrande blad, trots att hon gång på gång förklarade att hon hade det jättebra på det nya jobbet. Det är lugnare där, i skolan var det ju så stressigt att jobba.
- Vi är tre som jobbar med barngruppen, och all planering ligger inte på mig. Det är skönt.

Jag ville krama om henne och be henne att varva ner, inte ta på sig extrauppgifter och bara glida med de andra. Men hon bedyrade att allt det där extra gjorde hon bara för att det var så kul med att vara med i projektgrupper, att se förändringarna växa fram och se hur mycket bättre barnen skulle få det.

Jag förstår henne, jag tar ju också alltid på mig extrauppgifter för att jag tycker om att lära mig nya saker. Jag älskar känslan av att kunna behärska ett helt nytt område, även om jag håller på att stressa ihjäl mig för att nå den lyckokänslan. Likaså var det med henne. Det går inte att säga till en sådan kreativ människa, som min tidigare kollega, att hon måste varva ner. Hon lever för att göra ett bra jobb, hon älskar känslan av att lyckas med nya utmaningar och att arbeta hårt. Jag förstår henne, för hon är en sådan som jag är, en sorts tvillingsjälar. Och jag vet att vi som föds med dessa egenskaper förr eller senare brinner upp eller ger upp. För vi kan inte reglera all vår brinnande energi som andra kan, utan vi jobbar på i någon sorts glädjeeufori tills vi kraschar. För vi älskar att arbeta och vi älskar att prestera bra ifrån oss. Ingen kan ta ifrån oss den glädjen. För utan den skulle vi nog helt enkelt slockna och försvinna in i någon sorglig passivitet utan livsglädje. Så frågan är då, vem vill leva ett sådant liv?

torsdag 3 november 2011

När livet är lite upp och ner och hit och dit - då gäller det att rulla bollen vidare

Jag nämnde förut att jag känner några andra som också har blivit utbrända. Jag skrev också att vi känner en vänskap som kan beskrivas som djupare än andra vänskapsförhållanden, tack vare att vi sitter i samma båt. Vi inleder alltid våra möten med frågan:
  - Hur är det nu?
Med den frågan är det inte frågan om den vanliga standardfrasen när man möter någon bekant:
 - Hur är läget?
Den senare frågan vill bara få svar på frågan hur den andra mår kroppsligt. Det är sällan jag får den frågan av någon annan i den utbrända skaran, nej vi undrar om andra saker.

När jag möter någon annan tidigare utbränd person vill jag ställa frågan om hur det är med symptomen som vi delar, som inga andra vet om. Jag är medveten om att inte alla delar samma symptom, men oftast har vi liknande kroppsliga och mentala reaktioner. För min del gäller det symptom som till exempel sömnlöshet, hjärtflimmer, humörsvängningar, och en annorlunda känsla inombords.

Oftast är svaret:

  - Upp och ner, du vet hur det är.

Då vet jag hur det är, för det är precis så det är. Uppåt för det mesta, och sen, nattsvarta dalar när allt känns fel och världens alla problem tynger oss. Hur ska det gå för världen? Hur ska vi kunna överleva på den här planeten? Hur ska vi rädda miljön? Hur ska vi ha en rättvis fördelning av jordens resurser? Hur ska vi få ekonomin att gå ihop? Hur ska vi hinna med det vi vill få gjort, innan... Det finns enorma problem att fundera över, det är inga problem att hitta dessa i livet, det är bara att slå upp morgonens tidning.

Ibland är svaret:

 - Toppen!

Då är det också så det känns, ingenting känns svart och dystert, allt går att fixa och allt känns faktiskt så då.

I natt har jag inte sovit så värst bra. Jag har legat och funderat över ett mejl som jag skickade iväg under gårdagen, ett mejl som gjorde att jag kunde släppa en bit av ett tungt ansvar som mentor. Jag hade formulerat tre bärande frågor till min chef, hittat länkar och hänvisningar till våra lagar och förordningar för att ge ett djup åt frågeställningarna, för att sedan kunna dela med mig av min oro och min förfrågan vidare uppåt i hierarkin.

Orsaken till att jag inte kunde inte sova var inte negativ, tvärtom, jag kände mig lättad. Jag låg och tänkte på hur bra det kändes att ha delegerat ett ansvar vidare till nästa instans. Mina frågor i mejlet kanske leder någonstans, det kanske stannar där det är, men det kändes oerhört bra att lyfta en del av ansvaret från mina axlar på ett genomarbetat och professionellt sätt.



Jag har levt så länge nu att jag tycker att det jag säger är genomtänkt och professionellt, jag upplever att människor lyssnar på vad jag har att säga, och jag upplever att jag har fog för mina uttalanden. Det jag väntar på nu är någon form av feed-back. Tänker jag rätt i det jag så ihärdigt vill få fram i mina uttalanden, både skriftliga och muntliga?

Men nu är bollen kastad, och jag inväntar ett svar. Det känns väldigt skönt.

Så just nu skulle jag ge svaret att allt är bra. Det känns skönt att kunna svara så.

onsdag 2 november 2011

Vad gör man egentligen med all uppdämd inre ilska?

Det är inte fint att vara arg. Ilska tyder på att personen i fråga har svårt att kontrollera sina känslor, och det anses inte OK att visa känslor som en vuxen individ i Sverige. Håller ni med? Om en person emellanåt blir så där väldigt arg, exploderar för minsta lilla och beter sig allmänt otrevligt emot sin omgivning, då är man faktiskt inte helt OK. Eller? Man är nog ganska knäpp i andras ögon faktiskt.

Men om personen i fråga hade bott i Italien, hade det nog däremot varit helt OK att bli lite fly förbannad emellanåt. Att visa sin ilska i södra Europa visar bara att man är en äkta italienare och att man har ett italienskt temperament, d.v.s. hett och impulsivt. Det är inget konstigt med det, italienare får gräla på öppen gata utan att någon höjer på ögonbrynen av förvåning.


I Sverige är vi ju inte italienare, vi är ju av ett helt annat släkte. Därmed får vi inte heller visa att vi blir förbannade lite då och då. Skandinaviskt svala ska vi vara, milda och trevliga i alla lägen, även om vi är skitförbannade inuti. Vi biter ihop, vi ler milt och trevligt, trots att den inre ilskan sjuder och kokar där inne i våra innersta gömslen. Men vi får inte visa att vi blir arga utåt, utan vi väntar tålmodigt för att till slut kunna ställa till ett rent helvete där hemma, bakom stängda dörrar. Det är däremot helt OK för att vara svensk. Håller ni med?

Så här håller vi på. Vi behärskar oss och biter ihop tills vi rämnar av all den här trevligheten och till slut bara exploderar gång på gång utav minsta lilla motgång. Tro mig, jag vet. Efter min explosion på Paris flygplats, sommaren 2009, som jag har berättat om tidigare i bloggen, pyser ilskan faktiskt ur mig med jämna mellanrum. Jag har blivit helt ostyrd, jag kan vare sig stoppa tårar eller explosioner. Jag tycker faktiskt att det är rätt skönt och sunt att jag äntligen direkt visar vad jag faktiskt känner.

Jag kan inte spela teater längre.

Det positiva är att jag blir så evinnerligt glad och lycklig emellanåt också. Jag kan nå sådana glädjehöjder att jag har svårt för att finna ord för dem. Jag känner att jag lever. Utan känslor är jag död. Om jag upplever starka känslor lever jag. Jag finns, jag känner och jag reagerar. Det är ett av det som är det allra bästa med att springa rakt in i väggen, trots allt. Även om det är väldigt jobbigt för omgivningen att ha en sådan explosionsrisk i närheten. Men de i min omgivning får väl gilla läget, antar jag. För att gilla läget måste ju även jag. Jag får inte tillbaka den person som jag var före 2009, och ärligt talat, det vill jag inte heller.

lördag 22 oktober 2011

Sanningen om den kommunala satsningen på skolan

Sedan 2002 utser Lärarförbundet varje år Sveriges bästa skolkommuner. Rankningen ska inspirera kommuner att satsa på dem som skapar den goda skolan – elever, lärare och skolledare.

Arvidsjaur, Lomma, Piteå och Emmaboda blev alla prisade den 5 oktober 2011 när rankningen Bästa skolkommun 2011 offentliggjordes. På internationella lärardagen den 5 oktober delade Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén ut diplom och blommor till dessa fyra kommuner. Givetvis var utbildningsminister Jan Björklund på plats när Lärarförbundet presenterade Bästa skolkommun 2011.

Årets rankning är den tionde i ordningen och en genomgång av tidigare vinnare visar att kommuner som har satsat på en hög andel behöriga lärare och hög lärartäthet också har nått höga elevresultat vilket har givit topplaceringar. Men trots att parterna är överens om att goda resultat ska visa sig i lärarnas lönekuvert verkar inte lärarna i dessa kommuner premieras.


 
Bland Dalarnas kommuner hamnade den kommun som kom bäst på rankingplats 30, och den som kom som sämst på plats 279. Jag jobbar i den kommun som rankades som kommun 279. Vilket naturligtvis inte förvånar mig det minsta, eftersom jag har funnits på plats i kommunen sedan 1996 och sett hur skolan bantats ner för varje år, med ödesdigra resultat.

Dalarnas Tidningar har inte följt denna intressanta riksnyhet. De lokala nyhetsmedierna har inte lyckats beskriva för sina läsare hur långt ner vår kommun placerade sig i rankingen av landets 290 kommuner, och vad de innebär för de yngsta av kommunens invånare, barnen och ungdomarna. Att inte media i länet inte har följt denna riksnyhet anser jag är rent förfärligt. När listan över hur svenska kommuner väljer att prioritera skolan publicerades förväntade jag mig en stor artikel i den lokala tidningen.

Hittills har det inte kommit in något annat än denna artikel, som kom i torsdags, den 20 oktober.

Borlänges skolor ska bli bättre

Borlänge hamnade i botten när Lärarförbundet rankade Sveriges skolkommuner.
– Botten är nådd, säger Mari Jonsson (S) och utlovar bättring.
I går togs flera beslut som ska lyfta skolan i kommunen.

Barn- och bildningsnämnden har bland annat ställt sig bakom en sektorsplan med mål och strategier och en ny resursfördelningsmodell. Beslut som ordförande Mari Jonsson hoppas ska bidra till en bättre skola i Borlänge och att kommunen hamnar på en mer smickrande plats nästa gång Lärarförbundet rankar landets skolkommuner.
 
Några förändringar över en natt handlar det dock inte om, och inte heller några löften om ökad lärartäthet.

Däremot togs beslut om ett delvis nytt sätt att fördela pengar mellan skolorna. Elever med invandrarbakgrund kommer att väga tyngre när resurserna delas ut. Skolor med många barn med invandrarbakgrund kommer därmed att få ett tillskott under 2012 och ökade resurser till exempelvis studiehandledning för nyanlända.

– Med en ny resursfördelningsmodell är jag övertygad om att vi bara ska bli bättre, säger Mari Jonsson som ännu inte vet hur det slår för respektive skola.

Hon sätter också stort hopp till den sektorsplan som nämnden ställt sig bakom. Här sätter politikerna upp mål för verksamheten, till det kopplas strategier för att nå målen. De sex målen är:

1. Alla i förskolan och skolan vistas i en trygg miljö som främjar hälsa och lärande.
2. Alla verksamheter präglas av ett demokratiskt och inkluderande förhållningssätt.
3. Under åk 3 kan alla elever läsa, skriva och räkna utifrån nationellt fastställda mål.
4. Alla elever som avslutar skolan är minst godkända i alla ämnen/kurser
5. Alla föräldrar/vårdnadshavare är delaktiga i barnets/elevens utveckling och lärande.
6. Gymnasieskolans och vuxenutbildningens utbildningsutbud speglar den regionala arbetsmarknadens behov av kompetens.

Bland de strategier som kopplas till målen kan nämnas att tidiga insatser ska prioriteras och att elevhälsan ska ha ett helhetsperspektiv från förskola till gymnasieskola. Samverkan med sociala sektorn, kompetensförsörjning och IT är några av de övriga delar som nämns.
– Det är mycket nytt som är på gång för att vi ska bli bättre, säger Mari Jonsson.
Jerry Brodin 
---------------------------------------

Jag bara funderar på vad det står i artikeln egentligen??? För mig som jobbar i skolan är det som framställs i artikeln som det som våra lagar kräver av en kommun för att uppfylla lagar och förordningar.

Där står ingenting konkret om att nu ska vi i vår kommun satsa på skolan, här ska tillsättas krafttag för att förbättra vår kommunala bottenposition!  

Ska vi som är skattebetalare acceptera att vi rankas sämst av länets 12 kommuner, vi rankas på plats 279 av landets 290 kommuner,  vad gäller 14 olika kriterier vad gäller resurser / utbildade lärare / lärartäthet / friska lärare / lön / avtalspart gentemot facket / meritvärden i år 9 och behöriga till gymnasiet /behöriga till gymnasiet inom 4 år / högskolebehörighet / andel som går till högskola / samt några andra kriterier som jag inte riktigt har kläm på vad det är: Andel förskola / Meritvärde Salsa i åk 9 och i Meritvärde Salsa i gymnasiet )? Är den här placeringen verkligen OK tycker vi som bor här, vi som som betalar skatt här, vi som låter våra barn gå i skola här, vi som vill tro på framtiden i vår kommun?

Varför skriker inte fler rakt ut och protestera för våra barns vägnar? Varför tiger så många? Att tiga är att hålla med. Att tiga är att acceptera. Jag tiger inte, jag accepterar inte detta. Därför ska jag iväg och demonstrera utanför vårt stadshus den 27 oktober klockan 16.

Kom med alla ni som håller med och vill förändra vår kommunala skola!

Insändare ur Lärarnas Tidning oktober 2011 som än mer klargör vår yrkeskårs frustration

Vi har fått nog nu, så är det bara. Kommer inte vi att få en bra löneutveckling och en bättre arbetssituation än vad vi har idag kommer denna yrkeskår att snart ge upp. Ingen annan yrkesgrupp skulle acceptera att ha det som vi har det idag.

Detta inlägg fanns i torsdagens Lärarnas Tidning. Maj Stoddard beskriver på pricken hur vi upplever situationen över hela landet.

Här kommer hennes insändare som jag skriver under på, ord för ord, samt de kommentarer från läsarna som följer hennes inlägg:

---------------

Säg nej till allt skrivgöra

Den omfattande dokumentationen leder till sänkt kvalitet på undervisningen, skriver läraren Maj Stoddard.

Det talas mycket om kunskap i diskussionen om den svenska skolan. Men hur definierar man egentligen kunskap? I debatten har definitionen ofta haft fokus på den sorts kunskap som lätt kan mätas och vägas, på utantill-inlärning och enkla faktakunskaper. Min definition, där-emot, är att kunskap är förståelsen för hur saker och ting hänger ihop.
Kunskap, liksom bildning, går på djupet. Den hjälper oss att se världen med andra människors ögon, lär oss samarbeta, får oss att växa som människor och utveckla kreativitet, tänkande och empati. Lärandet är en process som ger insikter, medför ställningstagande och är en förutsättning för förändring.



Den nya tidens ordning i offentliga organisationer är att göra verksamheter transparenta och lätt kontrollerbara. Det kallas för kvalitetssäkring och är ett begrepp taget från industrin. Målet är kostnadsbesparingar, mätbarhet och effektivitet. Sven-Eric Liedman skriver initierat om denna utveckling i »Hets — en bok om skolan«.

Liedman är djupt oroad över vart skolan är på väg.

»I stället för att ge eleverna verklig kunskap ägnar sig skolan åt att mäta meningslösheter och utreda sig själv i en ständigt pågående byråkrat-karusell.« Det är en viktig bok för alla som arbetar i skolan, men också för alla som analyserar och har åsikter om skolan. Vi i skolan pratar ju om detta som Liedman sätter ord på. Vi borde prata lite högre.

Vår arbetstid fylls av administrativt arbete. Det är enkäter och formulär, rapporter och åtgärdsprogram, handlingsplaner och kvalitetsredovisningar, matriser och bedömningsunderlag. Vi skriver individuella utvecklings-planer och individuella omdömen i varje ämne, varje termin. Allt ska förnyas och uppdateras varje år och varje skola ska skapa sina egna dokument.
Problemet är att vi förlorar fokus på de stora perspektiven. Tiden räcker inte till och undervisningen och våra elevers kunskapsinhämtande kommer i andra hand. För vi vet alla att bra undervisning tar tid att planera. Det är vår planeringstid som försvinner, vilket betyder en stor kvalitetssänkning av undervisningens innehåll. Vägrar vi ge avkall på planeringen blir arbetstiden orimlig.

Motiveringen till all denna dokumentation är att den ska vara till hjälp för oss och leda till högre effektivitet, med det yttersta målet att våra elever ska lära sig bättre och stå sig i den internationella konkurrensen. Men de krav på effektivitet som nu ställs leder till en förfärande ineffektivitet och de intentioner som finns i läroplanen motarbetas av den mängd skrivuppdrag vi blir överösta med. Skolan är ingen industri och arbetar inte med att tillverka varor utan med levande människor.
Politikerna målar upp en skola i kris och medierna har överlag köpt bilden av skolan som misslyckad och lärarna som inkompetenta. De rådande makthavarna har med mediernas hjälp tagit heder och ära av en hel yrkeskår.

Vi i skolans värld har en del andra förklaringsgrunder till problemen, till exempel ekonomiska nedskärningar, friskolereformen och det fria skolvalet, lärarutbildningen, påbud från politiker som inte tar hänsyn till forskning, samt allt administrativt arbete.
Vi måste lyfta blicken över alla dessa dokument som ska skrivas. Vi måste protestera mot »kvalitetssäkringen« och vägra utföra arbetsuppgifter som sänker kvaliteten i vår undervisning, men vi måste göra det tillsammans. Det är hög tid för rösterna från klassrumsgolvet att höras i debatten.
Maj stoddard Klasslärare 4—6,
Vänge skola, Uppsala

----

Jag har kopierat och använt insändaren i sin helhet. Bilden är också tagen direkt från Lärarnas Tidnings hemsida. Här kommer kommentarerna från samma hemsida:

Skrivgöra
Det krävs många sidor text av olika slag och skrivet på dator givetvis. Ett problem som uppstår är dator. Ska jag som arbetstagare hålla med dator och uppkoppling för att kunna göra mitt jobb? Att sitta på arbetsplatsen låter sig inte göras då 5-6 personer ska dela på en dator. Arbestiden på skolan är så inrutad att tid för samplanering och reflektion får göras till allt större del på förtroendetid där det ska rymmas div annat.
Våra rektorer har rätt att lägga ut hur mycket undervisningstid de önskar (max 35/v) att lägga ut en timma extra under veckan för att rastvakta är helt ok.? Där rök ännu en planeringstid/prata med eleverna tid.
Inger Tj
2011-10-20

Säg nej till allt skrivgöra
Tack Maj, för dina ord. Du beskriver vår situation på pricken! Förutom att dokumenterandet tar tid dränerar det oss på energi. Vi talar allt oftare om detta, mina kolleger och jag. Vi känner inte samma arbetsglädje och stolthet över vår insats längre. Inte konstigt när vi inte får utrymme att göra det vi är skickliga på!
Jag tänker ofta på hur man kommer att se på den här tidsperioden i framtiden. Jag tror man kommer att säga ungefär så här: "Hur kunde de tro att eleverna skulle nå bättre resultat genom att ta bort lärarnas tid för förberedelse, analys, reflektion och planering av individuella lösningar för elever med stort stödbehov?"
Det är ju så dumt så man tror inte det är sant. Du har rätt när du säger att det är dags att våra röster blir hörda. Har du också tankar om hur det kan göras?
Bitte Wahlén, Nyköping
2011-10-21

Säg nej till allt skrivgöra
Håller med Maj fullständigt! Tänk om man användde all skrivtid till att praktiskt hjälpa barn med behov av stöd i inlärningen...
Jag har tidigare mailat om det här till både skolverket och utbildningsdepartementet. De svarade väl ungefär att det är vi själva (rektorn) som får bestämma hur omfattande vi skriver. Man ändå finns det ju en massa föreskrifter och råd om hur allt ska dokumenteras i oändlighet.
Det här är väl egentligen en facklig fråga om något.
ArianevanderLans
2011-10-21

Säg nej till allt skrivgöra
Jag kan bara till fullo hålla med om ALLT du skriver i din debattartikel. Man undrar ju när skolpolitiker och tjänstemän inser vad som händer med vår skola och det gäller ju inte bara den vanliga grundskolan, utan att detta "fenomen" finns även på gymnasieskolan och inte minst även på vuxenutbildningar.
Kunskap är något som inte är så viktigt längre att eleverna får med sig. Utan det är hela tiden ekonomin som styr. Man kan ju i samma tidning läsa om gymnasiets problem och regerings förklaring att den nya gymnasieskolan ska vara billigare och det är kanske målet med det nya gymnasiet, att bli billigare. Vad det i övrigt får för följder är kanske inte så viktigt?
Jag har jobbat i grundskolan sedan 1970 i Flens kommun och kan verkligen se hur skolan har förändrats från en skola som åtminstone försökte hålla kunskapen högt. Ambitionen fanns hos både politiker och skolfolk. Sedan kom Göran Perssons "kommunalisering" och många tyckte som jag, att det fungerade bra. Man hann göra mycket av jobbet i skolan och hade inte så mycket kvälls- och helgjobb som tidigare. Men så blev det mer och mer av allt som Maj Stoddard så tydligt beskriver i sin debattartikel och helt plötsligt var man tillbaks med ännu mer hem jobb än tidigare och många lärare började ge upp.
Jag är gift med en lärare som till skillnad från mig jobbat i de lägre årskurserna på grundskolan, även hon i Flens kommun. Hon har alltid älskat sin skola och verkligen längtan efter skolstarten efter sommarlovet i augusti och har hela tiden sagt att hon ska fortsätta efter 65 år. Nu är hon där och nu har t.o.m. hon gett upp och bestämt sig för pensionering vid 65 år.
Vi har en dotter, som även hon utbildat sig till lärare men redan efter 5-6 år på grundskolans lägre årskurser har resignerat efter en ambitiös start och är just nu på Komvux i kommunen. Många känner en uppgivenhet och det värsta är ju att det är många unga som ger upp, för det är tufft att vara lärare, inte minst i Flen med en mycket stor del invandrarbarn i våra skolor, både på gott och ont men som skapar speciella problem, som vi lärare har svårt att hantera, därför att det är många problem på det sociala planet, vilket vi lärare inte är utbildad för eller har tiden för att hantera, utan att annat blir lidande.
Att Flens kommun kommer på 277 plats bland Sveriges 290 kommuner är ju inte så konstigt att förstå men det värsta är ju att de flesta av de 276 kommuner som ligger före på "rankingen" inte heller är så "duktiga" på att ge kunskap till våra "arvtagare" och det är verkligen oroande.
Var är vi på väg Björklund??
Sören i Flen
SörenSundin
2011-10-21

Säg nej till allt skrivgöra
Tack Maj Stoddard! Du skriver vad många, många lärare tänker och tycker.
Vi har ett underbart yrke där vi vill planera lärorika och roliga lektioner.
Får vi inte tid till det växer heller inte eleverna i kunskap.
Så sätt undervisningen i centrum igen!!!
Lärare med 38 års erfarenhet
tycktill
2011-10-21

Tack, tack alla ni som
Tack, tack alla ni som kommenterat Maj Stoddards utmärkta debattinlägg! Efter många lärarår börjar jag känna mig mer än mätt på all denna dokumentation.
Med glädje minns jag hur roligt och intressant det tidigare var att planera och genomföra lektioner. Jag hade rentav tid och ork att individualisera, prata pedagogik och metodik med mina kolleger, ordna redovisningskvällar för föräldrar, ställa upp med extra tid för elever som behövde det och gå kurser för att förkovra mig.
Idag är det fortfarande roligt och inspirerande att arbeta med eleverna, men mycket frustrerande att känna mig ifrågasatt av politiker och medier som påstår att kvaliteten i skolan inte håller måttet. Vem tror på allvar att kvaliteten i skolan förbättras om jag fyller i fler papper eller sätter kryss i matriser i en dator?
Låt oss återerövra glädjen i vårt viktiga arbete!
GunillaGyllerfelt
2011-10-21

måndag 17 oktober 2011

Åter till bloggandet - tack vare att jag nu känner av de varnande signalerna

Det var ett tag sen nu jag skrev i bloggen, då jag kände tydligt att behövde ta en time out ifrån skrivandet. Mycket har hänt sedan sist, både för mig själv och bland mina vänner som tidigare har drabbats av burn-out. Det är tufft att gå från ledighet till skolstart, vi i skolan har ingen mjukstart med kick-offer eller team-building i form av personalsammansvetsning i början på ett läsår. Vi jobbar efter mottot: Gå in och kör direkt den 15 augusti, lägg direkt i femmans växel, kör så det ryker, så är vi nog framme i normalfart i början av oktober. Alltid något!



Jag kände själv av inre stressande signaler för ett par veckor sedan, då jag återigen fick hjärtklappning och svårt att andas på grund av stress. Återigen hade jag tagit på mig för många måsten. Men jag är väldigt glad över att jag kan läsa av mina stressymptom i ett så tidigt skede nu, att jag inte behöver drabbas av panik eller få problem med sömnen igen.

Jag har nu lärt mig att läsa av min kropp och de signaler som visar röd flagg. Jag kan dra i handbromsen direkt när jag känner att jag börjar få svårt att andas och jag känner att mitt hjärta fladdrar som en fågelvinge innanför revbenen på vänster sida. Hjärtflimmer kallas det, och det är tydligen inte så nyttigt för kroppen, sägs det.



Från att ha jobbat halvtid i skolan och pluggat halvtid på Stockholms Universitet under förra läsåret, gick jag denna hösttermin upp i heltid igen. Samtidigt bytte jag stadie, från att under 16 år ha jobbat i en 1-2a, förflyttade jag mig upp till en 4-6a med massor med nya moment att ta in. Jag intalade mig själv att jag skulle få all den tid jag behövde för att göra denna nystart i jobbet, så jag kände mig lugn. Det jag inte visste var att vi var tvungna att köra höstens utvecklingssamtal direkt efter terminsstart, så det var bara att sätta fart också med det momentet direkt. Jag fick några pärmar med elevernas gamla IUPer, de nationella proven i svenska och matematik ifrån maj då eleverna i trean, och annan gammal skåpmat, och det låter ju inte så farligt.

Det var bara det att jag också ville dra igång med det jag hade lärt mig på universitetet. Det innebar att jag tillsammans med eleverna ville påbörja nya skrivprojekt, nya matteprojekt och att få tid att befästa mina nya färdigheter i att presentera olika montessorimaterial. Barnen skulle naturligtvis få känna att de hade lite att bita i när de flyttade upp i 4-6an. Allt på en gång. Som grädde på moset ska vi nu arbeta efter den nya läroplanen, Lgr 11, så det är ganska mycket att sätta sig in i även där.

Så för två veckor sedan förstod jag att jag inte skulle fixa allt det nya med mina elever, min nya roll som dataansvarig på skolan, mina barnteatergrupp på fritiden, min akvarellmålning och bloggandet.
Nu stod jag inför ett vägskäl, stressa upp eller stressa ner. Jag valde det senare, att stressa ner. Jag måste välja bort sådant som jag inte klarar av på grund av tidsbrist. Jag kommer att fixa det, jag vet det. Jag kan hantera min stress nu, jag hoppas och tror det. Men det beror endast på att jag för några år sedan på samma sätt drev mig till att klara allt mer och mer på allt kortare tid, utan att stanna upp och tänka över vad jag måste ta bort för att hålla ihop.

Jag skulle klara av mer och mer på kortare och kortare tid, denna tid förflöt under många år, och alla måsten blev bara fler och fler. Som den obotliga optimist som jag är, trodde jag naturligtvis att jag skulle fixa det. Det var väl enkelt? Det var ju bara att köra på, eller hur?  Så var det jag tänkte då, men så är det inte jag tänker nu. Jag vet att jag måste ta min kropps signaler på allvar, jag vet att jag måste varva ner och göra något annat som lugnar mig. Jag vet att jag måste koppla bort det som stressar mig, och i stället göra något annat som ger mig lugn. Någonting lugnande. Som att skriva. Det gör mig lugn och jag får möjlighet att reda upp mina inre tankar. Tack och lov att jag har den förmågan. Det ska jag vara evigt tacksam för.