Ack, så länge sedan...

... det var jag skrev i min blogg. Hur skulle jag hinna med detta, när jag startat eget och jobbat så hårt för att få omsättningen att öka?

Jag har jobbat så hårt så att det nästan känts som om jag skulle kräkas av trötthet.

Jag har ansträngt mig så hårt för att få företaget på fötter, att bli en del av samhället.

Jag har varit som en zombie som jobbat, jobbat, jobbat. Bara för att få företaget att bli något speciellt.

Jag har inte kunnat tänka mig hur hårt man måste anstränga sig för att driva en egen firma. Inte i min vildaste fantasi kunde jag gissa att det var så här jobbigt att vara egenföretagare. Sju dagar i veckan. Företaget finns alltid i mina tankar.

Men nu vet jag. Och jag ångrar ingenting. Allt var meningen från allra första början. För det här är vad jag var född till. Inte till att vara lärare. Inte till att ta hand om andras barn. Jag var född för att bli entreprenör. This is my life now. And I love it!

När ljuden och minnena återvänder

I förrgår hörde jag hur fåglarna kvittra och träden susa i vinden när jag gick på förmiddagspromenaden med Nelli runt Österby/Tyllsnäsvägen.
När gjorde jag det sist? 

I förrgår tänkte jag på min barndoms skog och hur vi intensivt lekte att vi byggde ett hus att bo i och hur vi rastade våra hästar (cyklar) på ängen bredvid. Jag tänkte på hur vi då hörde fåglarna kvittra och träden susa i vinden där i tystnaden i skogen.
När tänkte jag på det sist? 

Jag som har levt i en skräckfylld stresstillvaro de senaste decennierna, känner hur det riktiga livet sakta börjar återvända, och jag får mina positiva känslor och minnen tillbaka, som jag kände förr och upplevde som barn.

Vad är det för ett panikstressat liv vi människor lever egentligen, när vi inte ens längre kan höra fåglarna kvittra och träden susa i vinden?

Länge sedan sist - men mina tankar är i hög grad aktuella!

Jag arbetar oerhört intensivt nu med min butik, mitt galleri och mina kurser. Det finns inte mycket tid till att skriva i bloggen, vilket är synd eftersom jag funderar så oerhört mycket på vad det var som gick galet med mitt yrkesval, mitt val att arbeta som grundskollärare i den kommunala skolan. Jag kommer på så många saker som tillsammans ger orsaken till att jag mådde så dåligt, men framför allt så var det den orimliga arbetsbelastningen i förhållande till tidsåtgången. Jag stressade ju jämt.

Jag förstår nu att det var allt detta stressande som gjorde att jag till slut mådde så dåligt som jag gjorde. Jag var alltför ambitiös, ville naturligtvis att alla barn skulle nå de mål som finns uppsatta att de ska klara i varje årskurs, och försökte till mitt yttersta så att de skulle lyckas. Detta resulterade naturligtvis i en stressbaserad ond cirkel som jag inte kunde ta mig ur, vare sig på borta- eller hemmaplan.

I butiken behöver jag inte stressa. Jag kan ta det lugnt, och det är bara när det kommer många kunder på samma gång som det kör ihop sig. Men så är det ju i butiker ibland, kunderna får vänta eller komma tillbaka någon annan gång, det accepterar alla kunder.

Igår plockade jag fram gitarren igen, efter att den stått i ett hörn i ett drygt år. En sträng hade gått av, och jag gick för att hämta en ny. När jag står där för att sätta på den nya strängen, knyter den välkända känslan av stress ihop magen på mig. Skynda, skynda, gör det snabbt, det måste gå fort, skynda, skynda. Varje gång i skolan som jag skulle plocka fram gitarren för att ha musik, behövde gitarren stämmas och förberedas inför lektionen. Det var ett litet, litet stressmoment som överfördes till mig från förr, omedvetet och obehagligt. Känslan av obehag slog nu direkt i klorna i mig som om det vore en rovfågel som greppade sitt byte. Helst ville jag ställa bort gitarren  för att skaka av mig känslan, men jag stålsatte mig och gjorde klart gitarren för användning.

Varför blev det så? Hur kan en känsla av obehag från flera år tillbaka väckas till liv så snabbt, bara genom att jag tog fram min gitarr? Jag hade inte bråttom med att få gitarren i ordning, vår dotter ville bara visa vad hon lärt sig på musiken i skolan. Två ackord, D och A7, så har man ett ackompanjemang till Georg Riedels barnvisa Lille katt. Varför rusade min kropp till försvar bara för att jag skulle byta en sträng och stämma gitarren? Märkligt är vad det är, märkligt. Men det var roligt att se hennes glädje över att kunna spela en visa med bara två ackord. Jag hoppas, hoppas, att hon fortsätter spela, för musik är så fantastiskt roligt att omge sig med, vare sig man spelar själv eller lyssnar på andras musik.

Trevligt folk?

Som alla säkert känner till, så formas ju vi av vår inre mentala ryggsäck. Den fylls på varenda dag vi strävar framåt. Lite av det ena, lite av det andra. Lite oro, lite glädje, lite njutning, lite ilska. När något svämmar över, måste det få pysa ut, så att det andra kan få ligga kvar som en stabil bas. När en person inte tillåter det förgiftade att pysa ut, förgiftas personen inifrån. Tro mig, jag vet, jag har massor med ilska i mig som måste få komma ut någonstans. Ilska som jag bär med mig tills jag fått ösa ur mig den på något lämpligt ställe. Som här i bloggen till exempel.

Borlänge Kommun har gått ut med att personalen i kommunen från och med 2011 ska arbeta efter devisen Trevligt Folk.

I Borlänge ska all personal alltid vara trevliga emot alla dem de servar och tjänar, det vill säga Borlängeborna. Det låter väl fint, men ärligt talat, det tror jag inte helt och fullt på. Javisst, går det att vara trevlig emot folk som är trevliga tillbaka, men att bara stå och le när någon slår sönder knäna på en med basebollträ, det tror jag inte ett dugg på. Trevligt folk bemöts tillbaka på samma sätt, otrevligt folk måste tas på ett annat, otrevligare sätt. Hur ska man annars kunna göra sig förstådd?

Det är skönt att vara över 50 år. Jag säger vad jag tycker, och jag står för det jag sagt. Jag hoppas att många tycker att jag är av ett trevligt folkslag, jag känner mig faktiskt rätt så trevlig emellanåt. Jag gillar i alla fall trevliga människor. Men att stå och vara trevlig emot folk som är otrevliga tillbaka, det är jag faktiskt alldeles för gammal för att acceptera. De ska inte tro att de kan få bete sig hur som helst emot mig eller någon som jag bryr mig om. Då går jag till attack tillbaka.

Trevligt folk? Bra tanke, men så enkel är ju inte den värld vi lever i, tyvärr. Näthatare, rasister, egoister, ligister, miljöbovar, tjuvar, mördare, våldtäktsmän, tjuvjägare och terrorister. Det finns massor med oacceptabla beteenden som inte går att acceptera. Går det verkligen att vara trevlig emot ALLA? Jag är väldigt tveksam till hela idén, den känns nästan som ett hån. Jag är glad att jag inte längre är kommunanställd, så att jag slipper vara en som ska vara trevlig emot alla borlängebor. I min butik är jag trevlig emot alla kunder, vare sig de är från Borlänge, Falun, Hofors, Ludvika eller Gagnef. I min butik hoppas jag att alla vill vara trevligt folk. Alla.

Framtiden behöver berättare, eller hur?

I dagens Borlänge Tidning (9 februari 2013, del 2 sid 4, Kultur & Nöje) skriver krönikören på kultursidorna, Olavi Hemmilä, om det här med att skriva. Han kallar sin krönika "Att känna sin historia" och krönikan har rubriksatts med "Framtiden behöver berättare". I krönikan beskriver han hur Grängesberg såg ut på 70-talet, då gruvmaskiner patrullerade på gatorna, männen gick i sina gruvoveraller på Konsumparkeringen och doften av mäsk från Grängesbryggeriet låg som våt ylle över hela kvarteret där han bodde som barn.

Olavi Hemmilä beskriver även hur han kände hur det dånade i marken när de sprängde nere i berget efter järnmalm. Han beskriver hur samhället förändrats sedan dess, och drar en parallell till bygdens skald Dan Andersson, som hade en bror som bodde vid ett rasområde bakom järnvägsstationen.

Olavi berättar i krönikan att han vet att Dan Andersson (författare 1888-1920 ifrån Grangärde i Dalarna) någon gång i sitt liv besökte sin bror i Grängesberg. Andersson flydde platsen, eftersom den, enligt honom, andades död och ödeläggelse. Författaren beskrev sedan upplevelsen i ett brev, som har kunnats läsas av människor genom tiderna, den kan läsas nu och den kan läsas i framtiden. Olavi Hemmilä kommer här till kärnan i sin krönika, det här om hur viktigt det är att berätta om den tid vi lever i, så att upplevelsen av tiden finns kvar för andra att läsas om och om igen.

"Det kommer att behövas berättare i framtiden, visa människor som sitter med benen i kors på Värdshuset Stopet" ... "Hör upp ungdomar, så här var det förr. Jag offrar min penna på kunskapens altare. Ta vara på din historia. Ta vara på dina kunskaper. Ingen gör det för din räkning."

Tack Olavi för de orden. Jag lovar. Jag ska berätta min historia, och jag har väldigt mycket att berätta om hur det är att leva här och nu och hur livet har varit under många av mitt liv. Hur jag upplevt att jag, min omgivning och samhället har förändrats unde de drygt 50 år som jag levt.

Mitt liv ska inte vara förgäves, mina berättelser ska kunna länkas samman med andras, så att tiden i framtiden kan beskrivas av de som lever då. Min blogg började som en upprättelse för de utbrända. Men allt finns i tidsandan, och när allt läggs samman skapas de förutsättningar som finns idag för olikheter och orättvisor inom både privatliv och yrkesliv. Det är samhället som skapar förutsättningarna för våra liv, som styr dem genom politiska beslut och villkor. Det måste berättas, så att andra förstår de beslut som togs och skapade den samhällsordning som finns idag och som kommer att finnas i framtiden. Allt för att framtidens generationer ska förstå oss, vi som lever idag, hur vi tänker och resonerar 2013. För om trettio år är det säkert för sent att berätta, för då har glömskan gjort att vi inte längre minns vad det var som var så viktigt.

Mötet med en elektriker

Höstlovets första dag 2011. Vi samlades som vanligt i personalrummet och gick igenom veckans agenda. Ganska mycket tid för eget arbete var inplanerat, det kändes riktigt bra, tyckte jag. Vi satt först och gick igenom de nya betygskriterierna, A, B, C, D, E och F, via en länk till Skolverkets hemsida, men efter fikat var vi frikopplade fram till lunch.

Jag hade oerhört många mail att gå igenom och skicka före lunch. Jag hade haft en massa möten angående en elev som behövde extra resurs och åtgärdsprogram, och jag behövde dessa två timmar att ta reda på en del om hjälpmedel från Hjälpmedelscentralen, vad biblioteket kunde hjälpa till med vad gällde lån utav en Daisyspelare med speciella CD-skivor, skicka mail hit och dit till olika instanser för att få igång allt detta tills efter lovet. Jag slog mig ner framför datorn i ett tomt klassrum, och väntade på att den skulle starta igång. Ärendena låg på kö sedan flera veckor tillbaka, men jag hade inte haft tid att jobba med dem. Nu skulle jag jobba genomtänkt och effektivt.

Precis när jag fått upp det första mailet kommer det en elektriker in i rummet.

 - Du, äh, kan du stänga ner datorn nu? Jag stänger av strömmen om fem minuter så alla datorer ska vara avslagna då.

Vad? Var det ett skämt? Jag stirrar framför mig i tio sekunder, och vänder mig sedan om i stolen.

- Vad sa du? undrade jag.

- Jag sade att du ska stänga ner datorn nu. Vi stänger av elen nu.
Han ryckte på axlarna.

- Va? Hur länge ska den vara nerstängd då? undrade jag. Jag försökte att behärska mig. Jag kände samtidigt hur vreden och raseriet låg på lut i mitt bröst, och nu var jag nära att explodera.

 - Ja det blir nog ett par timmar, skulle jag tro. Vi ska bara...

Jag skrek. Jag skrek som jag aldrig skrikit förr. Jag skrek åt honom att han fan i mej inte skulle komma här och säga åt mig att stänga ner datorn när jag hade så jävla mycket att göra, saker jag inte kunde jobba med när eleverna fanns på skolan. Saker som krävde att jag koncentrerade mig och fick rätt formulerat. Jag skrek åt honom att han skulle ta sina jävla elledningar och passa på att ta en så lång fikarast, så att jag skulle hinna göra det jag skulle.

 - Hur skulle det vara om du blev störd hela tiden, va? Hur skulle det vara om du hela tiden blir avbruten av andra, som bara ska göra det här, och bara det där. Jag har så mycket att skicka iväg på datorn, och jag har väntat i flera veckor på den här tiden. - Och så kommer du här och säger att jag ska stänga ner datorn. Det, ska du veta, det tänker jag inte göra, utan jag tänker skriva mina mejl, och du ska under tiden ta en riktigt lång fikarast. Hör du det? För du får inte stänga ner datorerna nu!!!

Tårarna och saliven sprutade. Jag skrek i falsett, så att det måste ha hörts genom hela trapphuset.

- Jag vägrar att stänga ner datorn, hör du det!

Det blev tyst i rummet, och jag ser hur elektrikern överväger alternativen, ta striden eller backa.
Han backar.

- OK, jag går väl och fikar då, säger han och går ut ur rummet. Jag kan ge mig den på att han muttrade i dörren:

- Jävla klimakteriekärring.

Lärarens kompetens är bra för att driva eget företag

Det har nu gått ett år sedan allt det där hände med hjärtat, engelskkursen och min insikt att det inte skulle bli någon med högskolekurs för att skaffa mig rätt behörighet att undervisa. När jag ser tillbaka, känns det som om allt det där som hände i början på 2012 skulle vara tre - fyra år sedan, inte ett enda år.

Det har hänt så oerhört mycket sedan dess! Det går inte ens att sammanfatta i ett inlägg.

Det jag kan säga är i alla fall att lärare är har en mycket god grund och är väl kompetenta till att bli egenföretagare. Det tror jag inte att många lärare förstår, men jag och min föregångare i Falun säger samma sak. Lärare har en mycket bra bakgrund för att driva företag.

En lärare driver ett mindre företag varje arbetsdag. Hon eller han ska planera sin verksamhet både på kort och lång sikt, är väl strukturerade, håller alltid många bollar i luften samtidigt och är van att ta ett helhetsansvar för verksamheten. Läraren är bra på att dokumentera, planera och följa upp arbetet. Läraren har god verbal förmåga, har lätt att förklara och visa kunderna sina varor, är trovärdig och ärlig i sitt arbete. För att allt material ska finnas till hands när det behövs, är läraren också van att beställa varor och hålla sin budget. Läraren är van att ställa fram material och övningar till eleverna, så att det blir överblickbart och lätt att hitta, samtidigt som hon eller han är vana att ställa undan materialet efter lektionens slut.

Det där är nog långt ifrån allt som en lärare är bra på, men när jag startade upp verksamheten i min butik, hade jag inga som helst problem med hur jag skulle möblera butiken, var varorna skulle stå eller hur de skulle presenteras för kunderna. Att detta kändes helt naturligt, måste ha berott på att jag inför varje läsår som klasslärare fick tänka till på möblering, på var materialet som skulle användas skulle placeras, på beställningar och planeringar. Som lärare har jag varit van att hålla mig till det avtalade och att alltid stå för det jag sagt och lovat.

Samtidigt har jag efter 27 år i barnens tjänst, vant mig vid att prata med alla typer är människor, kollegor, föräldrar, skolpersonal, överordnande och framför allt barnen med sitt ursprung ur alla samhällsklasser, religioner och etniska bakgrunder. Från storstadsfamiljer i Nacka till småstadsfamiljer i Borlänge, har jag lyckats pricka in alla samhällets nivåer. Jag har lärt mig att vi faktiskt är väldigt lika i grund och botten.

Sammanfattningsvis kan jag säga att det enda som förbryllar mig är administrationen. Det här med bokföring, debet och kredit, bokslut, resultatredovisningar och likviditetsbudget, är helt nytt för mig.
Men det vore väl konstigt om allt i entreprenörvärlden skulle kännas naturligt och lätt för en avhoppad grundskollärare, så lätt ska det väl ändå inte vara. Men insikten om hur annorlunda världen ser ut genom lärarglasögonen, kontra egenföretagarglasögonen, är slående. Jag har faktiskt aldrig riktigt fattat hur viktigt det är att privatpersoner tar sitt ansvar och startar företag, där de då måste ta ansvar för sig själv och andra som anställda i bolaget, vilket enormt ansvar det är för dessa personer att driva sitt företag och vilken viktig del de egna företagarna är som del av ett fungerande samhälle. Det har jag aldrig tidigare fattat.

Lika viktigt som att barn får en bra skolgång eller att alla ska ha rätt till ett arbete. Alla är viktiga för att samhällshjulet ska snurra. Alla.